En långpromenad rensar hjärnan

 
När jag blir äldre vill jag åka och vandra. Jag fick ju smak på det när vi var i Yosemite i somras. Det låter egentligen helt knäppt för att vara mig, för jag avskyr att tälta och det skulle aldrig falla mig in. Men, ta dagsturer vandring skulle jag gärna göra. För det är så skönt att gå i en vacker natur och bara gå just för gåendets skull.
 
I lördags åkte jag, mamma och pappa ut till Järfälla och gick en promenad på drygt en mil runt två sjöar. Otroligt rogivande och väldigt skönt efter att allt kaos och alla intryck i min hjärna de senaste veckorna. 
 
Fint väder, vatten, och mina hälsokokosmuffins - underbart.
 
 
 
 

Ändå helt okej

Hej på er!
Förlåt för utebliven bloggning, har haft så mycket för mig. Massa tankar som snurrat runt, jobbat, tränat, fyllt år och även börjat skolan. Så det har varit full rulle.
 
Mitt senaste inlägg var en otrolig down för mig. Jag har grubblat över det hela veckan. Efter beskedet har jag ständigt tänkt fram och tillbaka om jag ska ta och lyssna på djävulen igen, och komma in i gamla banor igen. Sen inser jag hur otroligt korkat det vore och att jag är tusen gånger starkare än så. Så ja, jag har käkat på som vanligt trots hjärnspöken. Men jag jobbar med att stänga dem ute.
 
 
 
Träningen går bra, även om jag nu inte kan träna så mycket som jag egentligen vill pga skola. Jag har sprang en halvmara förra helgen i alla fall och har haft ett PT-pass bland annat.
 
 
Sen är det ju det här med skola. Jag har börjat humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. So far, so great. Jag tycker om klassen och skolan och är faktiskt ganska taggad på att börja plugga igen. Just nu är det mest att vi alla lär känna varandra i klassen också och det är alltid kul med nytt folk. Vi hade bland annat en klasslunch i tisdags då vi köpte thaimat och satte oss i rålis, supermys faktiskt.
 
Nu när vardagen har dragit igång igen tänkte jag försöka blogga mer aktivt och bara ta upp djupare grejer när andan faller på. Vi hörs!
 
 

Mentalt bakslag

Imorse var jag hos min kostrådgivare för att väga mig efter ca två månader. Jag hade lite smått ångest redan innan då jag vet att vågen provocerar fram dåliga känslor hos mig. Jag har under flera år varit så extremt beroende av vågen och låtit den definera mitt värde. Jag hatar vågen. Jag hatar vikt. Det är ett felaktigt mått på hälsa. Man kan väga mycket men ändå vara hälsosam och man kan väga lite och vara hundra gånger mer ohälsosam. Därför har jag insett sen jag kom hem att jag vill inte väga mig regelbundet utan låta kläder vara mått på min framsteg. Men idag var jag tvungen, för att se om allt ätande och tränande har gett resultat.
 
Det var ett fysiskt framsteg som väntade mig, men mentalt bakslag.
I Juni när jag lämnade Conroe vägde jag 44 kg och hade 11% fett. När jag kom hem efter tre veckor med normal kosthållning igen vägde jag 46 kg och hade 16% i fett. Idag när jag vägde mig, vägde jag 49 kg och har 19% i fett.
Detta innebär att fysiskt är jag frisk, då jag precis har passerat gränsen på ett normalviktigt bmi. Mentalt dock är jag inte frisk någonstans.
 
Ångesten fyllde upp hela mig och djävulen som hållt sig undan för de mesta de senaste månaderna hoppade fram och påpekade hur jag har blivit en tjock fettklump igen och att jag borde skämmas för att jag har ätit så mycket så att jag har gått upp så mycket i vikt på så kort tid. Jag kom hem och ringde mamma med tårarna sprutandes ut genom ögonen och sa saker som att jag inte ville äta mer och att jag var hur tjock som helst. Paniken och ångesten var så stor att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Efter ett samtal med pappa som förklarade att det var högst normalt med sån kraftig viktökning efter att ha haft min kropp i svält i ett år, släppte ångestattacken något. Min kropp suger helt enkelt åt sig all energi den får tag i för att återbygga sig ordentligt, samtidigt som den hjälper till att bygga upp muskler som jag så intensivt tränat. Min logiska del av hjärnan köper det fast djävulen säger att det bara är bortförklaringar. Därför har min hjärna utkämpat ett mentalt krig hela dagen.
 
Jag tänker inte ge upp för det. Visst har det varit jävligt jobbigt idag. Hade jag inte haft någon kraft emot djävulen så hade jag antagligen knappt ätit idag, men jag har gjort det ändå. Försökt tvinga bort de jobbiga tankarna.
Jag försöker tänka och vet att det här är något bra, för kommer jag upp tillräckligt i vikt betyder det att jag får börja springa mer igen, vilket är min högsta önskan. Men det är svårt när hjärnspökena skrattar åt min värdelöshet.
 
Som sagt, idag har varit en jobbig dag men imorgon är en ny dag och nya tag. Det är bara att fortsätta kämpa och hoppas att djävulen tycker att den plågade mig tillräckligt idag och lämnar mig ifred imorgon.
 


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.