Mentalt bakslag

Imorse var jag hos min kostrådgivare för att väga mig efter ca två månader. Jag hade lite smått ångest redan innan då jag vet att vågen provocerar fram dåliga känslor hos mig. Jag har under flera år varit så extremt beroende av vågen och låtit den definera mitt värde. Jag hatar vågen. Jag hatar vikt. Det är ett felaktigt mått på hälsa. Man kan väga mycket men ändå vara hälsosam och man kan väga lite och vara hundra gånger mer ohälsosam. Därför har jag insett sen jag kom hem att jag vill inte väga mig regelbundet utan låta kläder vara mått på min framsteg. Men idag var jag tvungen, för att se om allt ätande och tränande har gett resultat.
 
Det var ett fysiskt framsteg som väntade mig, men mentalt bakslag.
I Juni när jag lämnade Conroe vägde jag 44 kg och hade 11% fett. När jag kom hem efter tre veckor med normal kosthållning igen vägde jag 46 kg och hade 16% i fett. Idag när jag vägde mig, vägde jag 49 kg och har 19% i fett.
Detta innebär att fysiskt är jag frisk, då jag precis har passerat gränsen på ett normalviktigt bmi. Mentalt dock är jag inte frisk någonstans.
 
Ångesten fyllde upp hela mig och djävulen som hållt sig undan för de mesta de senaste månaderna hoppade fram och påpekade hur jag har blivit en tjock fettklump igen och att jag borde skämmas för att jag har ätit så mycket så att jag har gått upp så mycket i vikt på så kort tid. Jag kom hem och ringde mamma med tårarna sprutandes ut genom ögonen och sa saker som att jag inte ville äta mer och att jag var hur tjock som helst. Paniken och ångesten var så stor att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Efter ett samtal med pappa som förklarade att det var högst normalt med sån kraftig viktökning efter att ha haft min kropp i svält i ett år, släppte ångestattacken något. Min kropp suger helt enkelt åt sig all energi den får tag i för att återbygga sig ordentligt, samtidigt som den hjälper till att bygga upp muskler som jag så intensivt tränat. Min logiska del av hjärnan köper det fast djävulen säger att det bara är bortförklaringar. Därför har min hjärna utkämpat ett mentalt krig hela dagen.
 
Jag tänker inte ge upp för det. Visst har det varit jävligt jobbigt idag. Hade jag inte haft någon kraft emot djävulen så hade jag antagligen knappt ätit idag, men jag har gjort det ändå. Försökt tvinga bort de jobbiga tankarna.
Jag försöker tänka och vet att det här är något bra, för kommer jag upp tillräckligt i vikt betyder det att jag får börja springa mer igen, vilket är min högsta önskan. Men det är svårt när hjärnspökena skrattar åt min värdelöshet.
 
Som sagt, idag har varit en jobbig dag men imorgon är en ny dag och nya tag. Det är bara att fortsätta kämpa och hoppas att djävulen tycker att den plågade mig tillräckligt idag och lämnar mig ifred imorgon.
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

❤️❤️❤️

2016-08-17 @ 10:13:22
Kom ihåg mig?







Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.