Det här med att ta tag i att bli frisk är något jag har hållt på med ett tag nu - men med rejäla dippar.

Redan innan jag åkte iväg till USA var jag på the recovery train, bara för att hoppa av i farten så fort mina föräldrar lämnat mig på Arlanda. Och där blev det ju värre än någonsin.

 

Nu sitter jag på tåget igen, sedan Juni. Men tåget går väldigt långsamt, och det känns som om jag aldrig kommer att komma fram. Visst har jag kommit en bit på vägen. Jag äter så gott som normalt nu och har gjort det ett bra tag och är inte heller underviktig längre, vilket var de två viktigaste stationerna att passera. Jag har också kommit långt med styrketräningen på dessa knappa 5 månader, vilket även det känns jättebra. Men som sagt, efter det har tåget gått långsamt. Jag sitter fortfarande utan mens efter drygt 2 år. Jag får fortfarande ångestattacker titt som tätt. Men framförallt sitter fortfarande beteendet kvar, och det är så djupt, så inbitet, och är svårt att rubba. Trots att ena delen av mig vill ha ett friskt liv säger den andra åt mig att fortsätta gå fram och tillbaka på tunnelbaneperrongen på morgonen på vägen till skolan. Den säger åt mig att dagar utan träning bör ha ett lägre matintag. Den säger åt mig att alltid gå upp för rulltrapporna trots att de är skyhöga. Varenda steg och varenda bränd kalori är fortfarande livsviktig. Och det begränsar mig från väldigt mycket, i många olika sammanhang. Att komma ut detta beteende, som man kallar ortorexi, (som egentligen inte är en diagnos) är slutdestinationen för tåget. Och bara Gud vet när det kommer fram.

 

Oj vad jag har varit frustrerad när min mamma påpekat att jag kanske har ortorexi. Mitt svar var alltid "Det är normalt att göra något mycket om man tycker om det", och syftade på träningen. Men Julia, är det verkligen normalt att inte kunna sitta still och ha ett ständigt behov av att röra på sig, äta nyttigt, och träna? Stillasittande existerar inte heller om det så vidare det inte absolut krävs. Skolsköterskan och min terapeut har dragit samma slutsats. Så jag har väl insett att det är det jag har. Efter många om och men. Grejen med detta är att det är svårt att märka om man inte spenderar massor av tid med mig. Utåt sett är jag nog en "frisk tjej som älskar träning och hälsa". Och det är väl där jag egentligen vill vara, men tyvärr är ju så inte fallet.

 

Jag har hittat några utvägar i det ständiga tänket dock. Att spendera tid med vänner och bara sitta och prata, fungerar som distraktion. Att sjunga fungerar också. Fotografera fungerar också väldigt lugnande - och det hoppas jag kunna utnyttja ännu mer eftersom jag nu har köpt mig en egen systemkamera. Så det är dessa områden jag jobbar med att utföra mer, för att liksom distrahera mig från det sjuka tänket.

 

Men som jag alltid säger. Det kommer ta tid. Ett sånt här beteende tar sin tid att bli av med, och helt av med det blir man aldrig. Jag har dock satt upp ett mål. I December nästa år vill jag vara fri. Jag hoppas på tidigare än så såklart, men det är det långsiktiga målet. Nästa år ska jag njuta av julen och decembermånaden utan ångest i baktankarna.

 

Kram