jag fixade det

Hej!
 
Igår tog jag ett beslut som kanske låter hur löjligt som helst i friskas öron. Men för mig var det ett STORT framsteg som var galet jobbigt.
 
Jag tog en "frivillig" vilodag.
 
Jag vet inte hur länge sedan det var sen sist. Innan träningen blev ett beroende så kunde jag lyssna på min kropp och min omgivning och tycka att det var okej att inte träna några gånger i veckan bara för att jag inte orkade, ville, eller hade något annat jag ville göra. Sen jag kom hem från USA har jag inte gjort detta.
 
Enda anledningen för mig att skippa träning vanligtvis är för att det inte finns någon möjlighet till att träna. Bortrest, planer över hela dagen, jobb etc. Och vanligtvis har jag ändå gjort allt i min makt för att trycka in någon form av träning dessa dagar också, som "bara" en 5km löptur eller liknande. Men att inte träna när jag vet att jag hade kunnat, det har jag inte gjort på länge.
Och fy sjutton vad det tog på psyket.
Jag tog beslutet efter att ha pratat med min terapeut. Om jag verkligen vill bli frisk, kan jag inte bara glida fram på en räkmacka och hoppas på att jag tillslut ska bli det. Jag måste utmana mig själv, step out of my comfortzone.
Jag berättade för terapeuten att jag hade ersatt tiden jobbet tog med mer träning. Och då sa hon, att såklart kunde hon inte tvinga mig, men att jag borde försöka hålla mig till 5 dagar träning i veckan, kanske 6 nu i början om det känns jobbigt. Hon tvingade mig inte, men ändå kände jag mig tvingad. Det var en inre röst som sa åt mig att lyssna.
 
Jag pratade upprört med mamma och var nära till gråten, det kändes jättejobbigt och ångestklumpen växte sig. Hjärnspökena svor åt mig och jag kämpade med att knuffa bort deras elaka ord.
 
Men jag fixade det.
Trots att jag gick hela kvällen och slängde ångestfyllda blickar på klockan för att jag tänkte att jag kunde spenderat den tiden på gymmet, och trots att jag skippade mitt lilla kvällsmål som jag annars alltid brukar äta för att inte somna småhungrig så överlevde jag. Jag blev inte tjock över natten. Mina muskler försvann inte. Det är bara en sjuk föreställning som mina hjärnspöken har satt upp i mitt huvud och den spelas frekvent upp så fort deras vilja hotas.
 
Jag är glad att jag gjorde det, såhär i efterhand. För trots att det var svinjobbigt så kommer det vara värt det. Varenda litet myrsteg i rätt riktning är ett steg närmare frihet och att vara frisk. Så allt räknas, och allt uppskattas.
 
Kram på er, hoppas ni haft en bra fredag!
photocred till Frida från en av våra promenader för några veckor sedan
 

Kommentarer
Kom ihåg mig?







Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.