man blir ju aldrig hel igen

Hej där!
 
Idag tänkte jag prata om det mest negativa med ett utbytesår. Och det är att åka hem. Visst är det underbart att vara med min familj och träffa mina svenska vänner igen, och ha lite rutin tillbaka - men en stor del lider av en enorm saknad som inte går att ersätta, och som aldrig kommer att gå att ersätta. 
 
Det är svårt att förstå för folk som inte bott utomlands och skapat sig ett nytt liv. Under de 10 månader jag spenderade i Texas hann jag bygga upp ett liv med vänner, aktiviter och även delvis familj på olika sätt, som mitt brottarlag och min värdfamilj. Och inget av det där har jag ju riktigt kvar här hemma. Mina närmsta vänner är kvar på andra sidan Atlanten. Här hemma finns det ingen möjlighet för mig att brottas. Inga fotbollsmatcher eller baseballmatcher att gå på om helgerna, inga brottar eller cross country tävlingar att delta i. Ingen möjlighet att åka truck med countrymusik mitt i natten med några av de bästa personer jag vet. Inga fler movienights med laget. Visst kommer jag få ha delar av det igen när jag kommer och hälsar på nästa sommar, men det blir ju liksom inte samma sak. För jag bor ju inte där längre, och det skapar en viss skillnad.
 
Denna sommaren har helt ärligt varit skitjobbig. Massor av humörsvängningar, tårar och en extrem "hemlängtan" till Texas. Stora delar av tiden efter jag kommit hem mådde jag inte alls bra pågrund utav den stora saknaden, men det har definitivt blivit bättre nu, och mer hanterbart.
 
Jag menar inte att mitt liv i Sverige är hemskt eller dåligt på något sätt. Jag har tillmestadels en väldigt trevlig vardag och jag har världens finaste familj som jag är så glad att vara tillsammans med igen. Jag trivs i skolan, och på jobbet, och människorna där. Och mitt utbytesår var ju inte heller en dans på rosor alltid. Jag hade jobbiga stunder där med. Men man minns ju ändå de bra tiderna bäst, inte sant?
 
Så därför är det ändå svårt att komma ifrån den saknaden man har. Man blir ju aldrig hel igen. För en del av mig kommer alltid vara i Conroe, Texas. Och det är okej, det måste få vara så. Man måste få sakna, man måste få längta tillbaka. För det innebär ju inte att jag inte uppskattar vad jag har här i Sverige.

indisk kycklinggryta med mandel och koriander

Godmorgon :)
 
Idag tänkte jag dela med mig ett recept på en otroligt god indisk gryta vi åt härom veckan. Indiskt är en av mina favoritkök och jag har riktigt längtat efter att få göra eget indiskt sen jag kom hem från USA. Här är receptet!
 
4-6 portioner
800 g kycklinginnerfileér
1 dl skållad mandel
1 liten rödlök
3 vitlöksklyftor
3 msk currypasta
2 tsk kanel
Saft från en lime
1/2 kruka mynta
1/2 kruka koriander
1 msk honung
1 burk kokosmjölk
1 broccolihuvud
1 påse sugarsnaps
1 röd paprika
 
Skär kycklingen i mindre bitar och bryn den i olja eller smör. Mixa mandel, lökar, currypasta, kanel, lime, mynta, korriander och honung med en stavmixer. Häll över mixen på kycklingen och låt det fräsa i några minuter. Häll över kokosmjölken och låt det koka tills kycklingen är genomkokt. Salta och peppra efter smak. Lägg i sugarsnaps, små broccolibuketter och paprika som är skuren i bitar. Servera med naanbröd (jag gjorde egna från detta recept och/eller ris, samt mango chutney om man önskar det.
 
 
 

kungsholmen runt

Hej på er!
Har jobbat kväll både söndag och måndag samt ville träna igår kväll så bloggen har inte hunnits med, ledsen!
 
Idag hade vi friluftsdag i skolan vilket innebar en 9,5 km promenad runt Kungsholmen. Det var väldigt fint och vi hade det mysigt med det spöregnade majoriteten av tiden. Så typiskt haha. Men som sagt, Kungsholmen är bra fint ändå, trots regn.
detta är Mays bild på mig och Katie haha
 


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.