eftertänksamhet

Nu börjar sommaren lida mot sitt slut och på onsdag nästa vecka är det dags för att återgå till skolbänken och starta mitt andra gymnasieår.
 
Denna sommar har haft sina toppar och dalar kan man väl säga, men allt som allt en ganska bra en. Jag har fått väldigt mycket insikter om mina ätstörningar i och med allt resande, till exempel. Innan sommaren trodde jag att jag var så gott som frisk, i min nonchalanta värld. Hemma gick det ju så bra, jag åt som en häst och tränade på bra, hade släppt stegräknaren och allt sånt där. Hjärnspökena hade flygit någon annanstans och det kändes konstigt lätt. Onormalt lätt.
 
Så tja, det kanske inte var så konstigt att jag tappade min självkontroll helt totalt så fort jag åkte till USA igen. Ner på 1500kcal per dag igen (att jag ens började tänka på kalorier och begränsa mig efter det, så korkat så att det inte finns), dock med mindre motion kanske, men ändå, man ska inte äta så lite, oavsett. Demonerna var tillbaka. Så fort jag hamnade ur rutiner, så gick allt åt helvete, bokstavligen. Ångesten för att äta mer än vad jag kanske gjorde av med var för påtaglig.
 
Och så har det varit i princip hela sommaren så fort jag inte varit hemma. Ångesten kommer smygandes. Besöket i Texas var som mest drastiskt i energiintag, men även övriga resor har jag varit försiktig med mitt energiintag. 
 
Det är så jävla jobbigt. Att inte kunna äta utan att behöva tänka efter. Att inte gå efter vad jag är sugen på eller hur mycket jag vill ha, utan hela tiden ha uttänka portionsstorlekar. Bara en portion. Bara två potatisar. Bara en ruta mörk choklad. Bara.
Det störda är att det bara är såhär när jag inte är hemma. Jag äter förhållandevis planlöst när jag är hemma, och är mer noga med att få i mig tillräckligt snarare än för lite, men den insikten liksom försvinner så fort jag inte längre är hemma i min trygghet i Stockholm. 
Kanske är det för att jag har 100% koll på vad jag gör hemma - frukost och lunch storlekarna är gjorda som en portion så där finns det liksom inte utrymme att äta mer. Middagen äter jag efter hunger (vilket betyder ganska stora portioner). Så till viss del är det ju fortfarande kontrollerat även här hemma...
 
Det här bevisar ännu mer att min hjärna behöver en viktuppgång också. Mat är inte farligt, mat är bränsle. 90% av tiden vet jag det. Men de övriga 10% som ibland får stå för talan är extremt envisa och starka. Det blir nog bra att vara hemma ett tag, fokusera på att äta ordentligt, och fortsätta att gå hos min terapeut. 
 
För målet är ju att vara helt frisk innan 2017 är slut. Och det innebär att jag ska kunna vara utanför Stockholm utan att behöva få ätstörda tankar.
 
Kram
 
 

Kommentarer
Kom ihåg mig?







Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.