den nya utmaningen

Hej fina!
 
Som jag berättade för någon vecka sedan fick jag ett uppdrag av min terapeut att sluta gå på tunnelbaneperrongen. Det lyckades jag med under de två veckor vi har emellan våra samtal, och har även fortsatt med det. Det är en befrielse faktiskt, för nu känner jag mig inte så ångeststyrd längre när det kommer till att stå still och vänta. Det var jätte jobbigt innan men känns ganska normalt nu. Jag känner mig normal igen, folk tittar inte på mig som om jag är en idiot (vilket jag var) för att jag vankar fram och tillbaka på perrongen.
 
När jag gick tillbaka till henne förra måndagen var jag beredd på en ny utmaning, men definitivt inte den hon föreslog.
Hon ville att jag skulle dra ner träningsmängden till 5 dagar i veckan. 
Panik.
Tårarna började rinna och ångesten vällde ut. Hur kan en sån grej vara så känsloladdat?
Det är mest i sådana tillfällen jag inser att jag inte är frisk. Allt blir bara jättejobbigt och det känns som hela min värld vänds upp och ner.
 
Jag kunde inte anta utmaningen. Jag var inte redo. Vi kom istället överens om varannan vecka 6 dagar, varannan 5 dagar. Förra veckan blev det sex så denna är det fem, vilket kommer sig naturligt i och med att jag inte kunde träna under måndagen pga pappas födelsedag och inte kommer kunna göra det under lördagen då vi reser till Alperna då. Det känns helt okej.
 
Det är egentligen inte onormalt att träna så många dagar som jag skulle vilja. Det finns mängder av personer som lever för att träna, som springer eller gymmar eller spelar fotboll varje dag, och jag är en av dem. Och jag eftersträvar att kunna göra det på ett sunt sätt, att lyssna på kroppen när den behöver vila och annars kan jag köra på så mycket som den klarar. För i nuläget ignorerar jag helt kroppens trötthetssignaler, har jag bestämt mig för att träna så gör jag det oavsett hur jag mår i princip. Att minska träningsdosen medan jag är sjuk intalar jag mig själv är nödvändigt för att jag ska komma ut ur tvånget för träning som rör min sjukdom. 
 
Känslorna för detta blir alltså dubbelt så starka eftersom jag både genuint älskar det samtidigt som det är så ångestdrivet. Det långsiktiga målet är helt enkelt att bli av med ångestbiten och leva för träning just för att det är så härligt, underbart och galet kul. Då kanske jag kan få bestämma själv hur mycket jag ska träna. Men fram tills dess - varannan vecka, tills jag är redo för att sjunka ner till 5 dagar.
 
Kram på er
 

Pappa 50 år

Hej på er!
 
Hemma hos oss har vi haft firande i dagarna tre. I lördags hade pappa en femtioårsfest med släkten här hemma och eftersom mormor, morfar, morbror och moster och kusinerna sov kvar så det firades även under söndagen. Och igår var det pappas dag, och det tänkte jag visa lite bilder på! :)
 
Det blev uppvaktande på sängen i vanlig ordning, som han vill ha det: kaffe och räkmacka.
 
På kvällen gick vi till Brasseriet som ligger på Operans nedervåning, i gamla kafeét. Det är förhållandevis nytt och lite franskinspirerat. Wow, är allt jag har att säga om maten. Så sinnessjukt gott. Rekommenderar varmt att äta där!
 
Deras koncept var mellanrätter, dvs, flera mindre rätter. Ovan är vad jag åt; jag började med den godaste falafel jag någonsin ätit, kan inte ens beskriva hur underbart god den var, och det var med kål, fläderättika samt pumpa. Min andra rätt var halstrad anklever med äpple, hasselnötter och brynt smör. Smalt i munnen, otroligt gott det med! Jag avslutade med rapsgris med senapsfrön, brysselkål och jordärtskockskräm. Mumma! Svårt att säga vilken som var godast, men det lutar nästan åt falafeln, faktiskt.
 
Det var väldigt skumt ljus vilket gjorde att bilderna inte blev så bra tyvärr, men vi hade det jätte trevligt i alla fall. Jag hoppas att pappa hade en bra helg och födelsedag med massor av uppvaktning precis som han förtjänar! Känns konstigt att min pappa redan är 50 år... Om 32 år är jag lika gammal, haha!
 
I present till sig själv och familjen så kommer vi åka till franska alperna nu nästa vecka under lovet vilket ska bli galet kul! Supertaggad på att få åka ner för backarna igen. :)
 
Ha det fint hörrni, kramisar

fresh air and sun

Hej finisar!
 
Hoppas ni har haft en bra vecka, det har i alla fall jag!
I onsdags hade vi studiedag (Kungsholmen har varit extremt generösa med dessa hittills denna termin... klagar i alla fall inte) och jag och Frida åkte ut till Järfälla där vi även var i julas för en lång fotopromenad.
 
Det var en sådan perfekt dag, några få plusgrader, strålande sol och frisk luft. Dessutom var vi ganska ensamma eftersom det var en vanlig dag mitt i veckan. 
 
Jag har verkligen upptäckt hur mycket jag älskar att fota. Att leta motiv, att fånga naturen - det är fantastiskt. Är man fotointresserad får man verkligen upp ögonen för omgivningen och ser mer saker och det är verkligen en stark känsla av att leva i nuet.
 
 
Där ute är det ju dessutom så vackert. En rolig grej att veta är att jag avskydde att vara ute i naturen när jag var yngre, men nu är frisk luft det bästa jag vet. Det gör otroligt mycket för välmåendet!
 
 
Solen lyste så galet vackert denna dag - jag kunde ju till och med ha solisar! Det är inte alltid man kan ha det i februari ;)
 
 
Vi stötte även på hästar, och jag fick hur många gulliga bilder som helst med Frida och hästarna.
 
Vi hade en otroligt härlig dag, och vi var ute i hela fyra timmar och promenerade, snackade, fotade, käkade matsäck och drack te. Hur underbart som helst, behöver flera sådana dagar!
 
Kram på er, ha en trevlig helg! :)
 


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.