ibland blir man bakåtflyttad ett snäpp

Hej finisar!
 
Jag tror julveckan fick för mycket av mitt goda. Jag kände mig så gott som frisk från jul till nyår, ingen ångest, lite mindre träning och mer mat. Men sista veckan på lovet blev jag ensam med hjärnspökena igen och blev bakåtflyttad ett snäpp.
 
Mitt välmående bygger tyvärr ganska mycket på andra människor - inte på bekräftelse, men liksom, bara någon som är där, som jag kan prata med om något helt normalt. För är jag ensam, har jag bara hjärnspökena att prata med och då tenderar jag att dratta dit rejält. När jag var ensam några dagar i slutet av lovet satt jag knappt still en sekund, utan hittade ständigt nya aktiva saker att göra eftersom hjärnspökena pockade på. Att komma tillbaka till skolan gjorde det bättre, men det låg nog lite kvar ändå för igår morse fick jag en ångestattack igen. 
 
Men det är okej. Jag säger det till mig själv, och det får vara okej. Jag ser det från den positiva sidan - min förra riktiga ångestattack var för fyra veckor sedan, så det var ett tag sedan. Och den som kom igår gick mycket snabbare att lugna än vad de brukar. Efteråt kunde jag dessutom slappna av mer efter att ångesten hade kommit ut och var inte lika manisk - visst tränade jag som vanligt, men annars var jag inte sådär superaktiv. Tog en lugn, kort promenad men annars gjorde jag inget särskilt. Mådde inget vidare resterande av dagen så hade inte riktigt någon motivation till något, faktiskt. 
 
Idag var jag tillbaka på KBT igen dessutom. Motivationen var inte på topp idag heller men jag vet ju någonstans att det hjälper. Alla de små framstegen har ju ändå kommit sedan jag började prata med henne. Och även om jag kan känna att det hon föreslår känns omöjligt i nuläget är det bra att väva in sådana tankar för att ändå få in mig i det tänket. Det tror jag är nyttigt, även om jag kanske inte vill ta in det där och då.
 
Men som sagt, allt detta är okej. Jag hade ju en väldigt bra jul. Det är som ett brädspel - ibland har man turen att flyttas fram några steg, men innan man vet ordet av så har man flyttats tillbaka igen. Men till slut kommer man ju in i mål.
 
Jag önskar er en trevlig vecka!
 

Kommentarer
Kom ihåg mig?







Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.