När jag skapade denna blogg så hade jag tänkt att fokusera ganska mycket på träningen. Ge mina bästa tips, berätta om mina träningar, precis som alla andra träningsbloggar. 

 

Detta var innan jag accepterade att jag hade ortorexi. 

 

Det kändes bara opassande med träningsinlägg med tanke på situationen. Men en sak ska ni veta: Jag ser aldrig på träningen som ett tvång.

 

Jag genuint ÄLSKAR att träna. Jag älskar endorfinerna jag får, jag älskar frihetskänslan, jag älskar styrkan, jag älskar att svettas och känna pulsen öka. Jag älskar att se resultat, att känna mig stark och snabb. Jag älskar att känna att jag lever. Och allt detta älskade jag även innan jag blev sjuk.

 

Vad som mer är ett tvång är aktiviteten i sig. För all min övriga onormala aktivitsnivå är inte lika underbar. Det är mitt tvång. Att gå så mycket som möjligt, alltid ta trappor istället för hissar och rulltrappor, och finns det bara rulltrappor går jag upp för dem med oavsett hur långa de är, och i princip alltid vara på stående fot och hålla på med någonting mer aktivt, som typ vika tvätt eller plocka ur diskmaskinen. Enda gången jag sitter ner längre perioder är i skolan, när jag transporteras någonstans (tunnelbana/bil/flyg etc) och på kvällen, för då känner jag att det är ok att slappna av. All träning är bara ett ytterligare sätt att få in mer rörelse men det är absolut inget jag känner är jobbigt.

 

Jag känner aldrig den här "idag orkar jag inte träna", för precis som någon annan älskar att sjunga, eller måla, eller tja, spela tv-spel vill göra det på sin fria tid, så vill jag träna för det är det jag tycker är roligast. Jag kan ta vilodagar och inte känna någon ångest över det - så länge jag i övrigt är aktiv under dagen, typ går mycket och liknande. Om jag vet att min dag kommer vara ganska oaktiv MÅSTE jag däremotträna för att undvika ångesten, för att det skapar mer aktivitet av naturliga skäl och det hela är en ond spiral.

 

Mitt träningsberoende och ortorexi kom när jag kom hem från USA. Jag bytte fokus från att svälta mig själv till att överträna istället. Bytte bara bana. Därför är såklart målet att jag träna endast för att det är KUL och att JAG MÅR BRA över det, och ta bort den lilla tvångsmekanismen inom mig, TROTS ATT JAG HAR EN MINDRE AKTIV DAG. Jag kommer antagligen aldrig bli en sådan som sitter på soffan hela dagen igen, men min förhoppning är att jag i framtiden ska kunna sitta några timmar utan att det kryper i hela kroppen av ångest och rörelsebrist.

 

Jag kanske ska börja skriva lite mer träningsrelaterade inlägg. För att jag vill, för att jag tycker att det är roligt, för att inspirera andra. För träning är ju så galet bra när det inte är i för stor dos. För mycket av något, vad som helst även om det är hälsosamt, är aldrig bra. Det behöver bara mina hjärnspöken också förstå.

 

Kram