Jag har verkligen alla förutsättningar för att må bra och vara lycklig. Jag har växt upp i en fantastisk familj, i en perfekt omgivning, med massor av möjligheter framför mig.

 

Så varför blev jag då som jag är?

 

Jag frågar mig själv det dagligen, och det tror jag fler som lider av ätstörningar, ångest, depressioner, ja, allmän psykisk ohälsa, gör. Varför just jag?

 

Redan när jag var nio kickade det igång. Jag var ständigt "orolig" och hade ont i magen var och varannan dag. Skulle alltid sova inne hos mamma och pappa, för jag var så rädd. Detta grundade sig i min extrema fobi för spyor. Jag var flygrädd, men bara för att jag var orolig att någon runt om mig skulle må illa. Jag var rädd för stora allmänna platser (till exempel vägrade jag åka in till stan), för att jag var rädd att någon skulle kräkas. Gröna Lund var det värsta stället jag kunde tänka mig och ett tag slutade jag till och med att äta, för att jag var rädd att jag skulle kräkas av att äta. 

Detta följdes upp av en väldigt osäker mellanstadietid där jag omvartannat blev elakt bemött, var upprorisk, och även fryste ut andra människor efter ett tag, för att ta ut min egna osäkerhet.

På högstadiet blev jag duktiga flickan, men höll mig alltid i bakgrunden. Sen kom min ondskefulla huvudvärk, som jag brukade kalla den. Med start från sjuan i ett flertal perioder fram och tillbaka och fram till våren i åttan då jag hade konstant huvudvärk, 24/7, och sista gången varade det i 3 månader. Mina föräldrar försökte hitta alla möjliga lösningar, för jag hade ju så ont att jag kunde vakna mitt i natten och skrika. Jag orkade ofta ingenting, och skolan blev väldigt lidande. Efter många om och men kom de fram till någon form av ovanlig diagnos, men jag vet inte hur mycket jag tror på den. Jag tror mest bara att jag mådde så dåligt inombords att den inre stressen visade sig i form av huvudvärken. För plötsligt en dag tog den bara slut och kom aldrig tillbaka.

Slutligen kom ätstörningarna som ett brev på posten. De historierna vet ni ju om så jag tänker inte ta det så långvarigt, men det var en bantning som gick för långt och slutade med kaloriräkning och undervikt. Blev sedan bättre, bara för att bli ännu sämre än tidigare och hade det fortsatt hade jag med all säkerhet utvecklat anorexi. Men, istället för maten, blev träningen min stora kontroll så att jag istället numera har ortorexi, om man frågar andra.

 

Det är framförallt på grund utav allt detta som jag ibland känner att viljan till att bli frisk tryter. För på något sätt identifierar jag mig med psykisk ohälsa. Det känns som det alltid har varit något, så jag minns inte ens hur livet är utan någon form av problem att fokusera på att bli av med. Jag är liksom allt detta. Jag = psykisk ohälsa. Det smärtar att det är så, och tyvärr har det ju blivit lite av en comfortzone. Jag är också rädd för att drabbas av något annat, när jag väl blir frisk från alla ätstörningar. Men jag måste våga kliva ut, jag måste våga bli helt frisk. Jag bara måste. För jag vill inte vara psykisk ohälsa. Jag är värd så mycket mer än det och jag ÄR så mycket mer än det.

 

Jag har fått så mycket support från alla er fantastiska människor som läser detta, genom åren och bara nu genom bloggen. Både människor jag har personlig kontakt med och som jag inte ens känner. Det uppskattas något enormt. Så tack. 

 

Kram