Hej alla ni underbara människor, som fortfarande kikar in trots att det stått tomt i exakt en månad.

Livet kom i mellan, många viktiga insikter kom till mig och otroligt mycket har hänt. Men nu har jag sommarlov, och jag tycker ju om att skriva, så nu ska jag försöka få bloggen levande igen. Vad tycker ni om den nya designen?

 

Först och främst har jag överlevt första året på gymnasiet och fick betyg som jag är stolt och otroligt nöjd över, speciellt med tanke på att jag gick in i detta år med ett fokus på min hälsa snarare en prestation. Men jag fixade det utan att behöva plugga ihjäl mig, och det är så skönt att veta.

 

Sen for jag iväg till mina drömmars land, USA, till lilla Conroe i Texas. Och oj, vad jag insåg saker, bara på dessa två veckor.

 

Nog för att jag hade jättekul under dessa veckor och var så glad att se alla igen, så var inget sig likt. Folk hade gått vidare, skaffat nya vänner, nya möjligheter och upplevt nya grejer. Naturligt, egentligen. Jag har ju gjort likadant. Gått vidare. Men det var inte helt sorglöst jag kände av det. Texas var inte lika idylliskt som jag mindes. Jag var kär i tanken på mitt utbytesår, men kom tillbaka och insåg att det kanske inte var så fantastiskt längre i Conroe. Det finns otroligt fina människor i den staden som jag kommer minnas och älska livet ut, och hoppas på att få se igen - men jag kommer personligen inte återkomma den närmsta framtiden. Och det känns okej. Just nu är hemma Sverige, med min familj, och mina vänner här.

 

Att vara i USA triggade mina gamla problem en aningens, igen. Kanske är det den allt för bekanta miljön där problemen fanns förra året, eller känslan av att ingen ändå skulle märka om jag inte åt. Dålig mat och lite motion får mina hjärnspöken att vilja vara försiktig med matintaget. Rutiner rubbas och jag blir osäker på om jag ska lita på mitt sunda förnuft eller rösterna i mitt huvud. Jag ska medge att jag gav efter till spökena ett antal gånger under dessa två veckor, men så fort jag kom hem och återkom till rutiner var hjärnspökena som bortblåsta. Men detta gjorde mig uppmärksam på hur lätt det kan vara att falla tillbaka och att jag därför måste fortsätta kämpa, för helt fri är jag inte än, även om jag verkligen kommit långt under detta år. Och det är jag så galet stolt över.

 

Tänkte avsluta här för idag, men vi hörs definitivt. Snart. 

 

Kram