När jag tänker tillbaka på sommarlov när jag var yngre, kunde jag sova länge, för att sedan stiga upp, äta något högst onyttigt till frukost och sedan kolla på disney channel i timmar innan jag förflyttade mig till datorn för att spela sims. Dagen flöt förbi, och jag var väl nöjd med det. 

 

Så är inte fallet längre, självklart. Om folk som lärt känna mig på senare år mötte mitt tidigare jag skulle de knappt känna igen mig. Men ibland kan jag sakna den lilla flicka som inte besatt all den kunskap om mat och träning. Jag skulle aldrig vilja byta tillbaka till hur det var, men ibland skulle det vara skönt att kunna göra absolut ingenting vettigt.

 

Jag pratade med min terapeut om detta i måndags. I slutet av varje dag har jag behovet av att känna att jag har gjort något vettigt med min dag. Slökolla TV hela dagen eller sitta hemma och rulla tummarna är inget jag klarar av längre. Det kryper i benen på mig av att sitta stilla, att inte få använda kroppen. Jag blir så otroligt galet rastlös. Så hur skönt jag än tycker det är att vara ledig från plugget, så saknar jag det ändå. Det blir likadant varenda sommar sedan jag började bli sjuk sommaren 2014. Skolan ger mig rutiner och får mig att känna mig duktig för att jag har gjort något "bra" under dagen. Lärt mig något. När jag spenderar dagar hemma utan särskilda planer känner jag att jag slösar bort livet. Hur dumt är inte det? Jag har mängder med dagar i livet, går en till spillo är det inte hela världen.

 

Men det är svårt att intala sig. Och jag måste jobba på att acceptera att jag inte kan göra något som min ätstörda bit av hjärnan anser är vettigt varenda dag. Det är vettigt att läsa en bra bok. Det är vettigt att sätta sig att skriva, eller kanske ta upp gitarren. Att göra något vettigt innebär inte bara att ta sig från punkt A till B eller att prestera.

 

Det jobbigaste med denna sommar är att jag inte lyckats få något sommarjobb. Det kommer bli en del ensamma långa dagar då kompisarna är bortresta och föräldrarna jobbar, men kanske är det precis det min kropp behöver. Jag tror att Gud har en plan för allt, och kanske var det hans plan för denna sommar att jag skulle öva mig på att vila. Min terapeut sa något liknande, att allt händer för en anledning och det antagligen är bra för mig att öva på att ibland inte göra någonting.

 

Än så länge har det gått ok. Nog för att jag är rastlös, men jag är inte döende. Och jag har ju faktiskt en del planer. Det är sånt man får leva på.

 

Hoppas ni hade en mysig midsommar, kramis