running motivation

Hej fina!
 
Har ni haft en bra helg? Jag har varit i mormor och morfars sommarstuga de senaste dagarna så de inläggen som publicerats har varit tidsinställda. Hoppas ni tyckte om dem!
 
Om en månad ska jag springa Stockholm Halvmaraton. För en vecka sedan oroade jag mig liiiite om jag ska vara ärlig, då jag sedan i våras efter min hälseneinflammation tappade motivationen lite till långdistanslöpning. Passen blev inte längre lika långa och jag har defintivt prioriterat gymmet nu under sommaren. Men så bestämde jag mig att ta tag i löpträningen lite nu när jag var hos mormor och morfar, för att ändå känna mig säker på att jag pallar hela 21,1 km om en månad. Började första dagen med 10 km, en ganska kort distans för mig som flöt på utan större problem förutom en brutal träningsvärk i benen från dagen innans benpass. Fortsatte dagen efter med 14 km och dagen efter det 17,5 km. Stegrade taktiskt med andra ord, men om jag ska vara ärlig så var ingen av dessa pass jätte härliga på något sätt. Jag saknade energi och motivation, och började ifrågasätta varför jag ens springer. Tycker jag ens att det är kul längre?
 
I lördags tog jag vilodag, vi var på Ullared. Jag såg till att stoppa i mig ordentligt med mat då jag kände mig helt utmattad. På söndag morgon gav jag mig ut och sprang en halvmara, exakt. Och det gick strålande. Jag hade energi, ork i benen, och tyckte det var KUL att springa igen. Så glöden tändes lite igen.
 
I och med detta insåg jag också hur mycket det värde maten gör för löpningen. Äter jag mycket, och framför allt kolhydrater, orkar jag bättre. Gärna lite sött på morgonen innan passet också. 
 
När sådana här energidippar kommer förstår jag verkligen hur viktigt det är att jag äter. Jag har nog större energibehov än vad jag tror, och därför har jag nog också bestämt mig efter gynekologens rekommendation att jag kanske ska börja äta ännu mer... men mer om det i ett annat inlägg.
 
Nu ska jag bara underhålla långdistanserna med sisådär ett pass i veckan fram tills tävlingen, varvat med lite sprinter på löpbandet på gymmet. Planen är att springa ett halvmara två veckor innan tävlingen för att jag ska känna mig riktigt bekväm i distansen.
 
Ha det fint, kram
 

one year of lifting

Det var ungefär ett år sedan jag kom hem från USA nu, i början av Juli. Dagen efter att vi kom hem köpte jag ett gymkort. Och sedan dess har jag varit fast.
 
Några av årets prestationer
- Gått från att inte kunna marklyfta överhuvudtaget till att ta 55kg (mycket kvar att jobba på dock)
- Gått från att benböja 40 kg djupt till 57,5 kg djupt (och jag tror på ännu mer ökning inom kort!!)
- Gått från att bänkpressa 10 kg till nuvarande 27,5 kg
- Gått från att bicepcurla 3 kg till 7 kg och tricepcurla 2 kg till 6 kg
- Gått från att benpressa 50 kg till 115 kg
- Gått från att militärpressa 10 kg till 20 kg
- Gått från att höftböja 20 kg till 60 kg
 
Dessa är bara några av sakerna jag uppnått, och även om övningarna inte säger er något så kan ni ju ändå se att visst har jag ökat i vikt med övningarna, och därmed blivit betydligt starkare!
 
Jag har slitit på gymmet majoriteten av veckans alla dagar. Vissa dagar mer motiverad än andra. Det tog hiskeligt lång tid för mig att få resultat ett tag kände jag - resultatet av för mycket rörelse i övrigt jämfört med hur mycket jag åt. Det var helt ärligt efter sportlovet i år jag äntligen började känna mig stark. Naturligt i och med att jag fortsatte äta mycket men minskade den överdrivna rörelsen från 30000 steg om dagen till nuvarande 15000-20000, skulle jag gissa på. Jag gillar ju att vara aktiv men man måste ju kunna äta upp all aktivitet också. 
 
När jag ställde mig och skulle fota progress bilder häromdagen så insåg jag att shit, jag är ju faktiskt ganska nöjd med min kropp just nu. Och det är en känsla jag aldrig upplevt tidigare. Ändå äter jag mer än någonsin och gör mindre cardio än sedan jag började träna. Jag mår mycket bättre än jag gjort på många år, helt enkelt.
 
Jag har under detta år åstakommit mycket; jag har nått normalvikt och ligger nu på 50 kg till mina 163 cm. Har ingen aning om fettprocent men den ligger inte på 12% i alla fall som när jag lämnade USA. 6 kg ytterligare ligger fördelat över min kropp sedan jag åkte hem, men jag kan fortfarande ha samma byxor och tröjor som då. Och inte fan har jag blivit tjock heller. Vikt är en siffra. Mat är bränsle. Och det börjar jag ÄNTLIGEN att förstå.
 
förlåt för den dåliga kvalitetén, det var olika ljus där jag tog bilderna + dåligt fokus.
 
Tack för att ni delat denna resa med mig, och den är inte slut än! Jag fortsätter kämpa.
Kram

bortprioritera

Hej finisar!
 
Jag har insett den senaste tiden hur jag har bortprioriterat löpningen. Alltså, jag springer ju fram och tillbaka till gymmet varenda dag, men annars har mitt upplägg under året varit ett långdistans pass i veckan, bara. I USA sprang jag mellan 5-10 mil i veckan, då jag sprang 5-6 dagar i veckan, och bara fokuserade på det. Jag älskade verkligen långdistanserna, och det gör jag fortfarande, men ändå så bortprioriterar jag det.
 
Jag tror det är för att jag aldrig haft mål med löpningen. Eller, visst är det kul att springa milen så fort jag kan eller pressa mig till att springa de där extra kilometrarna för att jag vet att jag kan, men allt som oftast är min löpning kravlös. Jag har sprungit för att jag tycker att det är kul, för att det rensar hjärnan, och för att det är skönt att komma ut ett par timmar. Jag brukar sällan bry mig om tider och springer allt som oftast inte en specifik distans utan mer beroende på hur länge jag känner att jag vill. Låter härligt, inte sant? Men det gör också att jag aldrig kommer framåt. Det är samma tempo, samma distanser på ett ungefär, och kommer sällan med förbättringar. Men jag vet inte om jag har ambitioner till att bli bättre heller? Det ända målet jag har är att fixa ett marathon nästa sommar.
 
Med styrketräningen hade jag som mål att bli stark och ser ju resultat, så det kanske är därför det har blivit min prioritet i år. Det roliga är att jag egentligen bara började styrketräna för att få viktökning på "rätt" ställen som min ätstörda hjärna var så mån om, och sen skulle jag få öka antalet löppass igen. För när jag skulle upp i vikt begränsades jag till endast ett pass i veckan, och det har jag varit fast i under resten av året.
 
Det är inte så att jag har slutat tycka om att springa, jag älskar det fortfarande - men jag tror att mitt beroende av löpningen tidigare berodde på kaloriförbrukningen snarare än den sköna känslan. Visst tyckte jag om att springa förut med, men anledningen till att jag började intressera mig för långdistans hade ju defintivt att göra med energiåtgången för dessa pass. Så anledningen till varför jag inte löptränar som en tok längre är kanske för att jag inte längre prioriterar att förbruka så mycket kalorier som möjligt, utan snarare att utvinna något mentalt från träningspasset. Och det gör jag med styrketräning med.

Men i höst blir det Sthlm Halvmara! Så lite får jag nog öka på löpträningen i sommar ;)
 
Kramis
Innan mitt förra långdistanspass som var för en månad sedan... visst har jag en snygg outfit HAHAHA


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.