min sista långdistans

Den blev av ändå, min efterlängtade halvmara.
 
 
Jag hade laddat så inför detta och var därför överlycklig igår morse när jag kände mig frisk och pigg. Gud var med mig och jag var verkligen så taggad på att få springa detta lopp! Det betydde så himla mycket för mig att få genomföra detta, så jag sprang de 21 kilometrarna. Jag gjorde det. Och nu... är jag klar.
 
Det gör lite ont att tänka på, att jag nu inte kommer springa långdistanser åtminstone under resten av 2017. Men det är också ett självmedvetet val. Trots att jag älskar löpningen av hela mitt hjärta och just långdistans har varit min stora passion nu i dryga 2 år, så vet jag att detta är något som kan vara nödvändigt för att jag ska kunna bli frisk. För dessvärre var mycket av min kärlek till löpning baserat på att jag förbrukade massor av energi. Energi som jag sedan inte kunde, och i vissa fall inte heller ville, äta upp. Det är dags för mina ben att få vila och min kropp att få återhämta sig. Fokusera på att bli stark och må bra snarare än att förbruka så mycket energi som möjligt. Löpningen drar ju äckligt mycket energi om man springer långt, så det är verkligen något som kan vara bra att lägga åt sidan ett tag.
 
Jag känner ändå att jag avslutade så bra jag bara kunde. Jag fokuserade inte på att springa så snabbt det bara gick, utan på att verkligen njuta av distansen en sista gång på ett tag och även den vackra banan. Jag behöll ett skönt tempo hela vägen och landade på sluttiden 2 timmar och 3 minuter, vilket jag är väldigt nöjd med efter veckans virus.
 
Idag har jag varit lagom mörbultad trots att jag sprungit denna distans många gånger tidigare, kanske av adrenalinet och att jag var sjuk bara dagen innan, haha. 
bjuder på denna extremt ocharmiga bild som även hamnade på min mors facebook... det började ösregna precis när jag sprang i mål så här står jag lagom blöt av både svett och regn. glad, det var jag däremot!!
 
Nu laddar vi om med nya krafter, massor av mat, och blickar framåt. Jag vet att jag kommer att hitta tillbaka till långdistansen när jag väl blir helt frisk. För det är galet kul, och man känner sig ju helt oövervinnerlig när man springer i mål där vid 21 kilometer. Jag älskar det, och jag älskar känslan. Men nu är jag okej med att ha en paus. För det är ju bara det det är. En paus.
 
Ha det bäst och jag hoppas att ni får en härlig vecka! 
 
Kram

running motivation

Hej fina!
 
Har ni haft en bra helg? Jag har varit i mormor och morfars sommarstuga de senaste dagarna så de inläggen som publicerats har varit tidsinställda. Hoppas ni tyckte om dem!
 
Om en månad ska jag springa Stockholm Halvmaraton. För en vecka sedan oroade jag mig liiiite om jag ska vara ärlig, då jag sedan i våras efter min hälseneinflammation tappade motivationen lite till långdistanslöpning. Passen blev inte längre lika långa och jag har defintivt prioriterat gymmet nu under sommaren. Men så bestämde jag mig att ta tag i löpträningen lite nu när jag var hos mormor och morfar, för att ändå känna mig säker på att jag pallar hela 21,1 km om en månad. Började första dagen med 10 km, en ganska kort distans för mig som flöt på utan större problem förutom en brutal träningsvärk i benen från dagen innans benpass. Fortsatte dagen efter med 14 km och dagen efter det 17,5 km. Stegrade taktiskt med andra ord, men om jag ska vara ärlig så var ingen av dessa pass jätte härliga på något sätt. Jag saknade energi och motivation, och började ifrågasätta varför jag ens springer. Tycker jag ens att det är kul längre?
 
I lördags tog jag vilodag, vi var på Ullared. Jag såg till att stoppa i mig ordentligt med mat då jag kände mig helt utmattad. På söndag morgon gav jag mig ut och sprang en halvmara, exakt. Och det gick strålande. Jag hade energi, ork i benen, och tyckte det var KUL att springa igen. Så glöden tändes lite igen.
 
I och med detta insåg jag också hur mycket det värde maten gör för löpningen. Äter jag mycket, och framför allt kolhydrater, orkar jag bättre. Gärna lite sött på morgonen innan passet också. 
 
När sådana här energidippar kommer förstår jag verkligen hur viktigt det är att jag äter. Jag har nog större energibehov än vad jag tror, och därför har jag nog också bestämt mig efter gynekologens rekommendation att jag kanske ska börja äta ännu mer... men mer om det i ett annat inlägg.
 
Nu ska jag bara underhålla långdistanserna med sisådär ett pass i veckan fram tills tävlingen, varvat med lite sprinter på löpbandet på gymmet. Planen är att springa ett halvmara två veckor innan tävlingen för att jag ska känna mig riktigt bekväm i distansen.
 
Ha det fint, kram
 

one year of lifting

Det var ungefär ett år sedan jag kom hem från USA nu, i början av Juli. Dagen efter att vi kom hem köpte jag ett gymkort. Och sedan dess har jag varit fast.
 
Några av årets prestationer
- Gått från att inte kunna marklyfta överhuvudtaget till att ta 55kg (mycket kvar att jobba på dock)
- Gått från att benböja 40 kg djupt till 57,5 kg djupt (och jag tror på ännu mer ökning inom kort!!)
- Gått från att bänkpressa 10 kg till nuvarande 27,5 kg
- Gått från att bicepcurla 3 kg till 7 kg och tricepcurla 2 kg till 6 kg
- Gått från att benpressa 50 kg till 115 kg
- Gått från att militärpressa 10 kg till 20 kg
- Gått från att höftböja 20 kg till 60 kg
 
Dessa är bara några av sakerna jag uppnått, och även om övningarna inte säger er något så kan ni ju ändå se att visst har jag ökat i vikt med övningarna, och därmed blivit betydligt starkare!
 
Jag har slitit på gymmet majoriteten av veckans alla dagar. Vissa dagar mer motiverad än andra. Det tog hiskeligt lång tid för mig att få resultat ett tag kände jag - resultatet av för mycket rörelse i övrigt jämfört med hur mycket jag åt. Det var helt ärligt efter sportlovet i år jag äntligen började känna mig stark. Naturligt i och med att jag fortsatte äta mycket men minskade den överdrivna rörelsen från 30000 steg om dagen till nuvarande 15000-20000, skulle jag gissa på. Jag gillar ju att vara aktiv men man måste ju kunna äta upp all aktivitet också. 
 
När jag ställde mig och skulle fota progress bilder häromdagen så insåg jag att shit, jag är ju faktiskt ganska nöjd med min kropp just nu. Och det är en känsla jag aldrig upplevt tidigare. Ändå äter jag mer än någonsin och gör mindre cardio än sedan jag började träna. Jag mår mycket bättre än jag gjort på många år, helt enkelt.
 
Jag har under detta år åstakommit mycket; jag har nått normalvikt och ligger nu på 50 kg till mina 163 cm. Har ingen aning om fettprocent men den ligger inte på 12% i alla fall som när jag lämnade USA. 6 kg ytterligare ligger fördelat över min kropp sedan jag åkte hem, men jag kan fortfarande ha samma byxor och tröjor som då. Och inte fan har jag blivit tjock heller. Vikt är en siffra. Mat är bränsle. Och det börjar jag ÄNTLIGEN att förstå.
 
förlåt för den dåliga kvalitetén, det var olika ljus där jag tog bilderna + dåligt fokus.
 
Tack för att ni delat denna resa med mig, och den är inte slut än! Jag fortsätter kämpa.
Kram


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.