min sista långdistans

Den blev av ändå, min efterlängtade halvmara.
 
 
Jag hade laddat så inför detta och var därför överlycklig igår morse när jag kände mig frisk och pigg. Gud var med mig och jag var verkligen så taggad på att få springa detta lopp! Det betydde så himla mycket för mig att få genomföra detta, så jag sprang de 21 kilometrarna. Jag gjorde det. Och nu... är jag klar.
 
Det gör lite ont att tänka på, att jag nu inte kommer springa långdistanser åtminstone under resten av 2017. Men det är också ett självmedvetet val. Trots att jag älskar löpningen av hela mitt hjärta och just långdistans har varit min stora passion nu i dryga 2 år, så vet jag att detta är något som kan vara nödvändigt för att jag ska kunna bli frisk. För dessvärre var mycket av min kärlek till löpning baserat på att jag förbrukade massor av energi. Energi som jag sedan inte kunde, och i vissa fall inte heller ville, äta upp. Det är dags för mina ben att få vila och min kropp att få återhämta sig. Fokusera på att bli stark och må bra snarare än att förbruka så mycket energi som möjligt. Löpningen drar ju äckligt mycket energi om man springer långt, så det är verkligen något som kan vara bra att lägga åt sidan ett tag.
 
Jag känner ändå att jag avslutade så bra jag bara kunde. Jag fokuserade inte på att springa så snabbt det bara gick, utan på att verkligen njuta av distansen en sista gång på ett tag och även den vackra banan. Jag behöll ett skönt tempo hela vägen och landade på sluttiden 2 timmar och 3 minuter, vilket jag är väldigt nöjd med efter veckans virus.
 
Idag har jag varit lagom mörbultad trots att jag sprungit denna distans många gånger tidigare, kanske av adrenalinet och att jag var sjuk bara dagen innan, haha. 
bjuder på denna extremt ocharmiga bild som även hamnade på min mors facebook... det började ösregna precis när jag sprang i mål så här står jag lagom blöt av både svett och regn. glad, det var jag däremot!!
 
Nu laddar vi om med nya krafter, massor av mat, och blickar framåt. Jag vet att jag kommer att hitta tillbaka till långdistansen när jag väl blir helt frisk. För det är galet kul, och man känner sig ju helt oövervinnerlig när man springer i mål där vid 21 kilometer. Jag älskar det, och jag älskar känslan. Men nu är jag okej med att ha en paus. För det är ju bara det det är. En paus.
 
Ha det bäst och jag hoppas att ni får en härlig vecka! 
 
Kram


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.