Hej fina!

 

Som jag berättade för någon vecka sedan fick jag ett uppdrag av min terapeut att sluta gå på tunnelbaneperrongen. Det lyckades jag med under de två veckor vi har emellan våra samtal, och har även fortsatt med det. Det är en befrielse faktiskt, för nu känner jag mig inte så ångeststyrd längre när det kommer till att stå still och vänta. Det var jätte jobbigt innan men känns ganska normalt nu. Jag känner mig normal igen, folk tittar inte på mig som om jag är en idiot (vilket jag var) för att jag vankar fram och tillbaka på perrongen.

 

När jag gick tillbaka till henne förra måndagen var jag beredd på en ny utmaning, men definitivt inte den hon föreslog.

Hon ville att jag skulle dra ner träningsmängden till 5 dagar i veckan. 

Tårarna började rinna och ångesten vällde ut. Hur kan en sån grej vara så känsloladdat?

Det är mest i sådana tillfällen jag inser att jag inte är frisk. Allt blir bara jättejobbigt och det känns som hela min värld vänds upp och ner.

 

Jag kunde inte anta utmaningen. Jag var inte redo. Vi kom istället överens om varannan vecka 6 dagar, varannan 5 dagar. Förra veckan blev det sex så denna är det fem, vilket kommer sig naturligt i och med att jag inte kunde träna under måndagen pga pappas födelsedag och inte kommer kunna göra det under lördagen då vi reser till Alperna då. Det känns helt okej.

 

Det är egentligen inte onormalt att träna så många dagar som jag skulle vilja. Det finns mängder av personer som lever för att träna, som springer eller gymmar eller spelar fotboll varje dag, och jag är en av dem. Och jag eftersträvar att kunna göra det på ett sunt sätt, att lyssna på kroppen när den behöver vila och annars kan jag köra på så mycket som den klarar. För i nuläget ignorerar jag helt kroppens trötthetssignaler, har jag bestämt mig för att träna så gör jag det oavsett hur jag mår i princip. Att minska träningsdosen medan jag är sjuk intalar jag mig själv är nödvändigt för att jag ska komma ut ur tvånget för träning som rör min sjukdom. 

 

Känslorna för detta blir alltså dubbelt så starka eftersom jag både genuint älskar det samtidigt som det är så ångestdrivet. Det långsiktiga målet är helt enkelt att bli av med ångestbiten och leva för träning just för att det är så härligt, underbart och galet kul. Då kanske jag kan få bestämma själv hur mycket jag ska träna. Men fram tills dess - varannan vecka, tills jag är redo för att sjunka ner till 5 dagar.

 

Kram på er