Idag när jag skulle ta en promenad i det fina vädret kom jag över en podcast gjord av en tjej som för nuvarande är under tillfrisknande från anorexia och hennes syster, alltså en anhörig. Och den var bra att lyssna på tycker jag, samtidigt som det kändes lite jobbigt eftersom obehagliga minnesbilder kom upp. Jag har insett att jag var riktigt nära på att trilla ner i den bekväma ätstörningens värld, långt långt ner. Hon berättade om sin ångest, och allt jag kunde tänka på var när jag satt i taxin i Las Vegas efter en middag där jag ansåg mig ha ätit för mycket och tårarna bara rann, eller den gången förra sommaren i Venedig då jag blivit lite för mätt efter frukost och bara kände hur ångesten tog över mig, eller, som den värsta gången i Wien när jag la mig ner på marken, hyperventilerandes av ångest, mitt på gatan. Ångest över en sådan grej som mat. Ångest för att bli tjock. Mat, som vi behöver för att funka. Det är egentligen bara bränsle för kroppens organ och alla dagliga aktiviteter.

 

Men det har blivit en sådan stor grej. Precis som de så relevant påpekade i podcasten är det otroligt vilket fokus det är på kroppens utseende och vad man ska äta och inte ska äta. Det är den stora baksidan av de sociala mediernas värld. Sådan hets hela tiden, kring allt. Trots att jag någonstans ogillar det ohälsosamma tänket kring hur man bör se ut och äta, så är jag ju en som driver på allt. Egentligen. Jag lägger ner massor av tid på träning, och blir glad för fysiska resultat (men även för resultat som att jag blir starkare/uthålligare etc), och jag äter inget tillsatt socker. Onyttig mat tillhör väl inte min favorit och jag väljer hellre det hälsosamma alternativet. Dessutom är jag ju mjölkproteinallergiker vilket inte gör saken bättre. Begränsningar. Det sistnämnda kan jag dessvärre inte hjälpa och hade aldrig aktivt valt bort om det inte gjort min mage kass, men ja. Nog strävar de flesta efter att leva ett hälsosamt liv, få lyckas med det. Men jag tror att egentligen är det balans vi alla behöver. Jag med.

 

Jag vet dock inte vad balans är. Jag känner i nuläget inte att jag skulle vilja börja äta tillsatt socker igen för att jag inte känner det behovet, och jag skulle inte sluta träna för att det genuint är det roligaste jag vet. Kanske är just min balans att jag ska kunna vila när jag behöver, och äta mindre nyttigt ibland utan att känna att det är världens grej. Din balans kanske betyder något helt annat, utifrån dina behov, värderingar och intressen.

 

Isåfall är jag ju på god väg, för någon matångest som jag beskrev tidigare i inlägget existerar inte längre. Jag har släppt tanken på att jag kommer bli tjock av minsta lilla. Det är bättre att jag är pigg och har energi så att jag orkar prestera i det jag tycker om. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig om hur min kropp ser ut någonstans fortfarande, men det tror jag de flesta gör. Jag har i alla fall inte den enorma hetsen om att vara smal längre. För smal = glad. Det vet jag, hur väl som helst.

 

Det var ett tag sedan jag skrev om min ätstörning nu och det är ju endast för att jag mår så bra. Visst har jag mindre dippar och negativa tankar någon gång då och då, och jag kommer fortsätta prata med min terapeut under hösten. Men det bra övertar definitivt det negativa. Och det är allt som räknas.

 

Ha det gott, kram