Jag har tänkt på en grej ett tag. Det är något naturligt som händer alla och inte bara mig, men för mig kanske det är en särskild stor kontrast, det här med att man förändras?

 

Alla som har känt mig under en längre tid eller kanske kände mig i det förflutna vet hur dan jag var då. Om jag skulle beskriva Julia 13 år skulle det vara blyg fast med en vilja att sticka ut, levde för musiken då jag både sjöng och spelade gitarr, älskade att kolla på serier och spela sims, och dessutom var jag ganska så lat. Rörde verkligen inte på mig mer än vad som behövdes och älskade sötsaker över allt annat.

 

Idag, 5 år senare, skulle jag beskriva Julia 18 år som en utåtriktad tjej som oftast säger precis så som jag tycker (på gott och ont, haha), som aldrig sitter still, och älskar allt som har med mat och träning att göra. 

 

Jag säger inte att någon av versionerna är bättre. De båda har sina för- och nackdelar. Ibland kan jag verkligen sakna den jag var då, men jag kommer aldrig bli den Julia igen. Samtidigt är jag stolt över den person jag har blivit, trots att vägen dit har varit brokig. 

 

Mest av allt saknar jag nog musiken. Jag älskar fortfarande att sjunga och skriva låtar men det har blivit så otroligt bortprioriterat... och jag önskar att jag hade kraften att ta upp övandet igen, men samtidigt som viljan finns saknas den verkliga motivationen.

 

Jag är nästan en motsats av mitt gamla jag, men det är okej. Vi alla förändras, växer upp, och växer som individer. Blir starkare och förstår vad vi vill få ut av livet.

 

Och vem vet? Ytterligare 5 år fram i tiden kanske jag är förändrad, igen. 

 

Lite torsdagsreflektioner, ha det bäst, kram