Den fantastiska kroppen

Hej allihopa, hoppas allt är bra med er!
 
Mina inlägg kommer mindre frekvent, men det blir lätt så när livet rullar på. Man hinner liksom inte, och trots att jag har tusen saker att skriva om (dess relevans kan dock ifrågasättas) blir det bara inte av när jag väl har tiden. Men idag ska jag dela med mig av min upptäck om hur otroligt fantastisk kroppen är.
 
Som ätstörd stänger man av alla kroppens signaler, och får dessutom en väldigt skev kroppsbild. För mig spelade det liksom tidigare ingen roll att jag var påväg att bli skinn och ben, sålänge jag var så smal som möjligt och framför allt vägde så lite som möjligt. Det tänket tog jag med mig in i ortorexi bubblan, så trots att jag åt, såg jag alltid till att ligga på ett underskott. Detta var egentligen inget vidare för mitt muskelbygge, men rädslan att bli tjock låg fortfarande kvar.
 
När jag nu för några månader sedan lyckades bryta mig loss rör jag på mig lite mindre, men äter precis lika mycket (har numera filosofin heller för mycket än för lite, vem kunde ha trott det?). Detta har gjort fantastiska saker med min kropp. 
 
För det första så började musklerna stärkas med en gång. Så för er som styrketränar, maten är SÅ viktig för att nå de resultat du vill ha. Bara genom att äta ordentligt under denna tid har min kropp blivit fastare och starkare. Jag äter mer, rör mig mindre, och ser bättre ut en någonsin. Den logiken går inte ihop i hjärnspökenas värld. Och inte i min heller, till en början. Men det är inte konstigt egentligen - min kropp var under ständig stress då den inte fick tillräckligt med mat. Självklart prioriterade den inte att bli jättestark (även om jag såklart byggde en del muskler ändå), och den prioriterade inte heller att skulptera kroppen på ett bra sätt då den höll i varenda liten fettprocent den bara kunde, för att försäkra att jag inte började svälta mig själv igen.
 
För mig är detta en befrielse, en bekräftelse, på att man inte behöver vara rädd för att äta. Min kropp har börjat skicka ut signaler till mig igen och talar numera om när jag behöver äta, dricka, och vila. Saker som jag aldrig riktigt kände förens jag blev vrålhungrig, uttorkad eller mentalt och fysiskt slut. Jag kände alltså inte av helt normala signaler förens de blev så starka att det inte fanns någon återvändo. Men nu finns de igen.
 
Tack kroppen för att du är så fantastisk. Tack maten för att du ger mig energi till att prestera bra fysiskt och psykiskt. Tack kroppen för att du visar vad du behöver och har anpassat dig för det bättre till ett friskt levnadsätt. Tack.
 

bättre än någonsin

Jag trodde att jag aldrig skulle må så bra som jag gjorde i USA. Vara så lycklig som jag var där. Men mådde jag verkligen så bra egentligen, när jag för varenda månad som gick minskade på maten ytterligare och pressade kroppen till hårdare löppass och lät vågen smyga sig nedåt? Mår man bra då, egentligen?
 
Visst var jag lycklig i USA, det var jag. Men när jag tänker efter så var psyket uppenbarligen inte med fortfarande, utan något inom mig skrek ändå att jag var tvungen att bli smalare och smalare bara för att duga. 
 
Jag tror att jag har börjat inse allt sådant nu i takt med att jag mår så mycket bättre. Det är verkligen en markant skillnad och jag känner mig inte styrd av tvång längre. En del av min behandling innefattade meditation, och med hjälp av den har jag lärt mig att lyssna på min kropp bättre vilket gynnat min hälsa over all. Äta när jag är hungrig, sluta när jag är mätt, vila när jag är trött, och uppfatta dess signaler i allmänhet. Som ätstörd försvinner mycket av alla dessa känslor, speciellt hungern. Tidigare tillät jag mig bara att äta om jag visste att jag hade tränat vilket gjorde att jag sällan faktiskt kände efter om jag var hungrig eller inte eftersom allt gick på rutin. I USA stängde jag av hungern helt i perioder och kunde gå en hel dag utan att känna mig hungrig och utan att äta. Nu känner jag verkligen efter och märker markant skillnad på mina energinivåer, men även på mina prestationer. Träningen är lättare, kroppen är gladare och det märks. Och vilandet har nog varit den viktigaste uppvakningen. Tidigare var jag på språng hela tiden, kunde aldrig tillåta mig att sitta still. Idag har jag tränat och handlat mat, men det är ungefär så mycket jag aktivt rört på mig och har istället ägnat eftermiddagen åt att läsa. Jag har alltid tyckt om att göra det men det blev bristande i och med sjukdomen som gjorde det omöjligt för mig att sitta stilla och läsa när jag tyckte att jag kunde varit uppe och gjort något aktivt.
 
För varenda dag som går tar jag mer friska beslut och jag är verkligen tacksam för varenda liten grej. Bara det här att jag kunde sitta och läsa i eftermiddag, eller något så litet som att jag faktiskt klarar av att gå på toa på samma våning som lektionen hålls i skolan istället för att springa upp för alla trappor eller tvärtom. Det är en befrielse!
 
För att sammanfatta detta inlägg har jag nog insett att det är så här man mår när man mår bra i psyket. Jag är antagligen mer hälsosam än på länge, jag har fina vänner runtom mig och en underbar familj. Jag har fortfarande en lång väg att gå, och kommer nog alltid behöva jobba aktivt för att hålla hjärnspökena borta. Men just nu känner jag att jag duger som jag är, oavsett om jag är aktiv eller inte. Rörelse är och ska vara glädjefyllt, inte tvångsfyllt. Och långsamt börjar jag förstå det. 
 
 
Kram, ha en fin vecka!

realizations

Hur förbannat tråkigt det än är att fortfarande inte kunna springa, har det ändå varit bra för min ätstörningsprocess.
Jag har nu inte kunnat springa på tre veckor på grund utav min hälsena som fortfarande smärtar. Vi har nyligen kommit på att det antagligen har utlösts från mina vader, som konstant har spänt sig under all löpning jag sysslat med kombinerat med styrketräningen och inte blivit stretchade ordentligt. Nu både stretchar och masserar jag varenda dag och det börjar i alla fall bli bättre, så jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer vara helt återställd och i form i Maj när jag ska springa Kungsholmen Runt.
 
Men trots att det blev mer långdraget än vad jag förväntade mig, så är jag ändå väldigt okej med det hela. Jag fick lite panik i tisdags när jag läste att det kunde smärta i över ett halvår (!) men så illa får vi inte tro att det är. Vad jag i alla fall vill komma fram till är att i det stora hela har livet flytit på som vanligt till skillnad från tidigare skador. Jag har fokuserat på styrketräning och kört max en timmes konditionsträning totalt under veckan, vilket är hur märkligt som helst med tanke på att jag i grund och botten är en konditionsidrottare. Men jag har insett att crosstrainern är alldeles för tråkig för att stå och trampa på i en halvtimme bara i syftet att bränna kalorier (vilket var hur jag tänkte i höstas), så istället har jag nöjt mig med en högintensiv uppvärmining på 10 minuter där jag får svettas lite och få upp pulsen. Det är det enda. Igår var första dagen som jag försökte mig på någon form av konditionsidrott då jag drog ut på ett cykelpass, men helt ärligt var det endast för att jag saknade att vara ute i friska luften och svettas. Inte för att jag kände mig tvungen.
 
Jag har heller inte gått en massa extra steg eller tappat aptiten. Tvärtom faktiskt - jag har för första gången kunnat ha vilodagar utan planerade promenader och har ätit exakt som vanligt. Har jag blivit tjock av det? Nej. En välbehövlig ögonöppnare. För inte heller känner jag mig lika slutkörd om kvällarna som innan, lika dränerad på energi. Jag kunde liksom komma upp i 25000-30000 steg per dag innan och åt definitivt inte vad jag gjorde av med. Men det märktes ju inte heller, för jag åt ganska mycket mat men ändå var det inte tillräckligt. Nu är mina energinivåer mer stabila och jag har mer ork i allmänhet, och har satt flera nya personliga rekord på gymmet de senaste veckorna. 
 
Självklart ser jag fram emot att komma tillbaka till min löpning, men jag tror ändå att detta behövdes. Ett uppvaknande för mig att man kan äta ganska mycket utan att rusa upp i vikt trots att man inte är i rörelse varenda minut av dagen. Jag börjar se ljuset nu - så jag tror att ett friskt liv inte ligger allt för långt borta.
 
lika fri som fågeln jag fångade på bild idag ska jag också bli
 
kram


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.