inte redo

Hej finaste ni! 
 
Är det inte konstigt hur kroppen reagerar på vissa saker... Nu när vi var på Gotland förväntade jag mig att få tillbaka mensen igen. Och ja, tre dagar efter jag hade avslutat min kur av Primolut Nor kom den. Det kändes konstigt och ovant såhär efter två år, men nog kom den. Dock har min kropp totalkapitulerat och signalerar att den inte alls var redo för detta genom att låta mig frysa helt otroligt mycket, samt tröttat ner mig rejält.
 
De första dagarna frös jag på en nivå som jag inte mött sedan jag var nere på 44 kg.
 
Slump? Kanske. Eller så sänker kroppen en annan funktion för att jag ska kunna ha mensen då den fortfarande är inställd på att jag har energibrist. Kanske har jag det, kanske har jag inte det. Men kroppen reagerade i alla fall.
 
P-pillerna som jag måste ta för att fortsätta gör inte saken bättre med hormonrubbningarna som gjort hjärnspökena mer påtagliga och mig själv mer osäker och deppig för tillfället.
 
Och så kände jag mig helt utmattad. Kunde somna vilken sekund som helst känns det som och benen värkte. Allt detta i samband med den välkända lingonveckan.
 
Oh well. Kanske var inte min kropp redo.
 
Kram
 
photocredz till heddz

eftertänksamhet

Nu börjar sommaren lida mot sitt slut och på onsdag nästa vecka är det dags för att återgå till skolbänken och starta mitt andra gymnasieår.
 
Denna sommar har haft sina toppar och dalar kan man väl säga, men allt som allt en ganska bra en. Jag har fått väldigt mycket insikter om mina ätstörningar i och med allt resande, till exempel. Innan sommaren trodde jag att jag var så gott som frisk, i min nonchalanta värld. Hemma gick det ju så bra, jag åt som en häst och tränade på bra, hade släppt stegräknaren och allt sånt där. Hjärnspökena hade flygit någon annanstans och det kändes konstigt lätt. Onormalt lätt.
 
Så tja, det kanske inte var så konstigt att jag tappade min självkontroll helt totalt så fort jag åkte till USA igen. Ner på 1500kcal per dag igen (att jag ens började tänka på kalorier och begränsa mig efter det, så korkat så att det inte finns), dock med mindre motion kanske, men ändå, man ska inte äta så lite, oavsett. Demonerna var tillbaka. Så fort jag hamnade ur rutiner, så gick allt åt helvete, bokstavligen. Ångesten för att äta mer än vad jag kanske gjorde av med var för påtaglig.
 
Och så har det varit i princip hela sommaren så fort jag inte varit hemma. Ångesten kommer smygandes. Besöket i Texas var som mest drastiskt i energiintag, men även övriga resor har jag varit försiktig med mitt energiintag. 
 
Det är så jävla jobbigt. Att inte kunna äta utan att behöva tänka efter. Att inte gå efter vad jag är sugen på eller hur mycket jag vill ha, utan hela tiden ha uttänka portionsstorlekar. Bara en portion. Bara två potatisar. Bara en ruta mörk choklad. Bara.
Det störda är att det bara är såhär när jag inte är hemma. Jag äter förhållandevis planlöst när jag är hemma, och är mer noga med att få i mig tillräckligt snarare än för lite, men den insikten liksom försvinner så fort jag inte längre är hemma i min trygghet i Stockholm. 
Kanske är det för att jag har 100% koll på vad jag gör hemma - frukost och lunch storlekarna är gjorda som en portion så där finns det liksom inte utrymme att äta mer. Middagen äter jag efter hunger (vilket betyder ganska stora portioner). Så till viss del är det ju fortfarande kontrollerat även här hemma...
 
Det här bevisar ännu mer att min hjärna behöver en viktuppgång också. Mat är inte farligt, mat är bränsle. 90% av tiden vet jag det. Men de övriga 10% som ibland får stå för talan är extremt envisa och starka. Det blir nog bra att vara hemma ett tag, fokusera på att äta ordentligt, och fortsätta att gå hos min terapeut. 
 
För målet är ju att vara helt frisk innan 2017 är slut. Och det innebär att jag ska kunna vara utanför Stockholm utan att behöva få ätstörda tankar.
 
Kram
 
 

att ha energi

I efterhand inser jag alltid när kroppen fått tillräckligt med energi. Det liksom sprudlar, ingenting känns jobbigt, träningen likväl vardagen flyter på utan trötthetssymptom.
 
Dessvärre hamnar jag sällan där. Det är ofta jag känner mig helt dränerad på energi, men ändå fortsätter jag att pusha mig själv till saker. Orkar plugga lite till, orkar plocka lite mer, orkar träna lite hårdare...
 
Jag som på senare tid försökt lyssna på kroppen mer vet att detta är fel. Jag borde lyssna när den vill vila. Men om jag ganska ofta känner mig helt slut? Då måste ju jag göra något fel. Sömnen lär det inte vara, för jag sover nog mer än de flesta tonåringar och prioriterar sömnen väldigt högt. Jag är utvilad, men ändå liksom, utmattad, vissa dagar. Hänger ni med på vad jag menar? Är det energiintaget som är boven i dramat? Eller är jag bara såhär slut för att kroppen pressas för hårt fysiskt? 
 
Det är så svårt att veta, speciellt när kontrasterna i energinivån är så markanta när de väl sker. Därför hoppas jag nu på att mer mat kommer göra mig mer energifylld så att jag inte behöver känna att ögonen svider och kroppen värker av trötthet. För jag vill vara energifylld och sprudlande var evigaste dag. Det förtjänar min kropp.
 
 


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.