sommarlov

När jag tänker tillbaka på sommarlov när jag var yngre, kunde jag sova länge, för att sedan stiga upp, äta något högst onyttigt till frukost och sedan kolla på disney channel i timmar innan jag förflyttade mig till datorn för att spela sims. Dagen flöt förbi, och jag var väl nöjd med det. 
 
Så är inte fallet längre, självklart. Om folk som lärt känna mig på senare år mötte mitt tidigare jag skulle de knappt känna igen mig. Men ibland kan jag sakna den lilla flicka som inte besatt all den kunskap om mat och träning. Jag skulle aldrig vilja byta tillbaka till hur det var, men ibland skulle det vara skönt att kunna göra absolut ingenting vettigt.
 
Jag pratade med min terapeut om detta i måndags. I slutet av varje dag har jag behovet av att känna att jag har gjort något vettigt med min dag. Slökolla TV hela dagen eller sitta hemma och rulla tummarna är inget jag klarar av längre. Det kryper i benen på mig av att sitta stilla, att inte få använda kroppen. Jag blir så otroligt galet rastlös. Så hur skönt jag än tycker det är att vara ledig från plugget, så saknar jag det ändå. Det blir likadant varenda sommar sedan jag började bli sjuk sommaren 2014. Skolan ger mig rutiner och får mig att känna mig duktig för att jag har gjort något "bra" under dagen. Lärt mig något. När jag spenderar dagar hemma utan särskilda planer känner jag att jag slösar bort livet. Hur dumt är inte det? Jag har mängder med dagar i livet, går en till spillo är det inte hela världen.
 
Men det är svårt att intala sig. Och jag måste jobba på att acceptera att jag inte kan göra något som min ätstörda bit av hjärnan anser är vettigt varenda dag. Det är vettigt att läsa en bra bok. Det är vettigt att sätta sig att skriva, eller kanske ta upp gitarren. Att göra något vettigt innebär inte bara att ta sig från punkt A till B eller att prestera.
 
Det jobbigaste med denna sommar är att jag inte lyckats få något sommarjobb. Det kommer bli en del ensamma långa dagar då kompisarna är bortresta och föräldrarna jobbar, men kanske är det precis det min kropp behöver. Jag tror att Gud har en plan för allt, och kanske var det hans plan för denna sommar att jag skulle öva mig på att vila. Min terapeut sa något liknande, att allt händer för en anledning och det antagligen är bra för mig att öva på att ibland inte göra någonting.
 
Än så länge har det gått ok. Nog för att jag är rastlös, men jag är inte döende. Och jag har ju faktiskt en del planer. Det är sånt man får leva på.
 
Hoppas ni hade en mysig midsommar, kramis
 
 

restart

Hej alla ni underbara människor, som fortfarande kikar in trots att det stått tomt i exakt en månad.
Livet kom i mellan, många viktiga insikter kom till mig och otroligt mycket har hänt. Men nu har jag sommarlov, och jag tycker ju om att skriva, så nu ska jag försöka få bloggen levande igen. Vad tycker ni om den nya designen?
 
Först och främst har jag överlevt första året på gymnasiet och fick betyg som jag är stolt och otroligt nöjd över, speciellt med tanke på att jag gick in i detta år med ett fokus på min hälsa snarare en prestation. Men jag fixade det utan att behöva plugga ihjäl mig, och det är så skönt att veta.
 
Sen for jag iväg till mina drömmars land, USA, till lilla Conroe i Texas. Och oj, vad jag insåg saker, bara på dessa två veckor.
 
Nog för att jag hade jättekul under dessa veckor och var så glad att se alla igen, så var inget sig likt. Folk hade gått vidare, skaffat nya vänner, nya möjligheter och upplevt nya grejer. Naturligt, egentligen. Jag har ju gjort likadant. Gått vidare. Men det var inte helt sorglöst jag kände av det. Texas var inte lika idylliskt som jag mindes. Jag var kär i tanken på mitt utbytesår, men kom tillbaka och insåg att det kanske inte var så fantastiskt längre i Conroe. Det finns otroligt fina människor i den staden som jag kommer minnas och älska livet ut, och hoppas på att få se igen - men jag kommer personligen inte återkomma den närmsta framtiden. Och det känns okej. Just nu är hemma Sverige, med min familj, och mina vänner här.
 
Att vara i USA triggade mina gamla problem en aningens, igen. Kanske är det den allt för bekanta miljön där problemen fanns förra året, eller känslan av att ingen ändå skulle märka om jag inte åt. Dålig mat och lite motion får mina hjärnspöken att vilja vara försiktig med matintaget. Rutiner rubbas och jag blir osäker på om jag ska lita på mitt sunda förnuft eller rösterna i mitt huvud. Jag ska medge att jag gav efter till spökena ett antal gånger under dessa två veckor, men så fort jag kom hem och återkom till rutiner var hjärnspökena som bortblåsta. Men detta gjorde mig uppmärksam på hur lätt det kan vara att falla tillbaka och att jag därför måste fortsätta kämpa, för helt fri är jag inte än, även om jag verkligen kommit långt under detta år. Och det är jag så galet stolt över.
 
Tänkte avsluta här för idag, men vi hörs definitivt. Snart. 
 
Kram
fick återse två av mina bästa vänner från därborta, Joanna och Danny. Båda kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta <3
 
 

stress

Hej hörrni!
 
Anledningen till varför det har varit tyst från mig ett tag är på grund utav ordet som fick utgöra dagens rubrik. Stress.
 
Jag är sällan stressad egentligen, och märker det inte innan det fullkomligt pyser över av känslor. Förra veckan kände jag mig helt slut, utmattad. Jag kunde sova hur länge som helst och ändå vara lika trött när jag vaknade. Jag kände att något var fel, men visste inte vad. Irriterade mig på småsaker och förra söndagen brast det och jag bara började grina. Sönderstressad.
 
Det handlar delvis om högen av skolarbete som lärarna bestämde sig att lasta på oss i slutet av terminen. Allt skulle helt plötsligt vara klart precis samtidigt och för mig som dessutom ska åka innan terminen är slut blev det extra stressigt att hinna med allt. Nu återstår bara två prov och en inlämning, så mycket av plugget är ur vägen i alla fall.
 
I början av veckan var det också lite oklarheter om jag skulle kunna åka till USA - för helt plötsligt sa mina lärare att jag kanske skulle bli underkänd för att jag missade ett moment. Det blev stress och panik och samtal med lärare fram och tillbaka men nu verkar det som att jag kan dra iväg utan att bli underkänd.
 
På tal om att åka var även detta i sig ett stressmoment. Jag insåg inte det förens jag blev ledsen förra veckan, men jag kände mig lite osäker om jag verkligen egentligen ville åka. Just då kändes det bara som en jobbig grej. Tänk vad jag har längtat efter detta, och helt plötsligt vet jag inte ens om jag vill? Vilken tvist. Det grundar sig nog mest i min rädsla att det inte längre är denna drömvärld som jag på något sätt föreställt mig att det var. Jag var, eller jag är, rädd att förstöra bilden jag har av mitt år för att saker nu kanske förändrats. Dessutom var det lite krångel med boende ett tag också. Så allt kändes bara jobbigt, men även det är löst och nu är jag redo att åka om endast 8 dagar!!!
 
Stress är naturligt. Det kommer och går. Och det viktigaste är att det löser sig. Allt löser sig till slut, har jag verkligen lärt mig denna vecka. Jag har bett mycket och Gud hör bön. Denna vecka började katastrofalt och slutade rätt så bra. Jag behöver bara kötta på de sista fyra skoldagarna med allt plugg och sen tar jag sommar. Och åh vad jag längtar.
 
Stå ut nu i stressen allihopa, det kommer bättre tider snart. <3
 
en bild från förra lördagens soliga eftermiddag på rosendal
 
Kram
 


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.