aldrig bli som förr

Jag har tänkt på en grej ett tag. Det är något naturligt som händer alla och inte bara mig, men för mig kanske det är en särskild stor kontrast, det här med att man förändras?
 
Alla som har känt mig under en längre tid eller kanske kände mig i det förflutna vet hur dan jag var då. Om jag skulle beskriva Julia 13 år skulle det vara blyg fast med en vilja att sticka ut, levde för musiken då jag både sjöng och spelade gitarr, älskade att kolla på serier och spela sims, och dessutom var jag ganska så lat. Rörde verkligen inte på mig mer än vad som behövdes och älskade sötsaker över allt annat.
 
Idag, 5 år senare, skulle jag beskriva Julia 18 år som en utåtriktad tjej som oftast säger precis så som jag tycker (på gott och ont, haha), som aldrig sitter still, och älskar allt som har med mat och träning att göra. 
 
Jag säger inte att någon av versionerna är bättre. De båda har sina för- och nackdelar. Ibland kan jag verkligen sakna den jag var då, men jag kommer aldrig bli den Julia igen. Samtidigt är jag stolt över den person jag har blivit, trots att vägen dit har varit brokig. 
 
Mest av allt saknar jag nog musiken. Jag älskar fortfarande att sjunga och skriva låtar men det har blivit så otroligt bortprioriterat... och jag önskar att jag hade kraften att ta upp övandet igen, men samtidigt som viljan finns saknas den verkliga motivationen.
 
Jag är nästan en motsats av mitt gamla jag, men det är okej. Vi alla förändras, växer upp, och växer som individer. Blir starkare och förstår vad vi vill få ut av livet.
 
Och vem vet? Ytterligare 5 år fram i tiden kanske jag är förändrad, igen. 
 
Lite torsdagsreflektioner, ha det bäst, kram
 

självförtroende och självkänsla

Hej finaste ni!
 
Hoppas er vecka har varit bra? Det har min varit! Jag mår bättre denna vecka och har haft det ganska lugnt ändå.
 
Något jag har börjat göra den senaste tiden är att lyssna på poddar när jag åker till och från skolan. Min favorit är Tyngre Träningssnack, och den är extremt lärorik (och supernördig, passar folk som jag som älskar träning, kost och hälsa), men jag har även lyssnat på en del andra. Bland annat podden Omänskligt, och härom veckan var det ett avsnitt som träffade mig rätt rejält. De pratade nämligen om självförtroende vs självkänsla. Många vet inte att det finns en skillnad mellan dessa två, men den finns, och den är förhållandevis stor. Självkänsla är det man känner om sig själv, medan självförtroende är sin egna tro på ens förmågor.
 
Hade ni frågat mig innan jag åkte till USA hade jag sagt att jag inte hade särskilt gott om något av dem, och sen visste jag väl kanske inte heller skillnaden mellan dem heller. Hade ni frågat mig efter hade jag sagt att jag hade mycket av båda. Jag blev uppmuntrad och omtyckt där borta i en större utsträckning än vad jag var van vid, och antog då att likväl min självkänsla som självförtroende var stärkta.
 
Men hur har man en bra självkänsla om man låter sin kropp svälta som jag gjort? När man plågar den till oändligt många timmar fysisk aktivitet som kroppen inte får tillbaka energi på? Det enkla svaret är att det har man inte. Inte alls.
 
Idag skulle jag säga att jag har gott självförtroende, absolut. Jag vet att jag är diciplinerad och driven och klarar det mesta jag väljer att ta mig an. Men jag har fortfarande ingen bra självkänsla. När jag tänkte efter medans jag lyssnade på podden, insåg jag hur mycket förakt jag ger mig själv, varje dag. Varje dag pekar jag ut något jag gör fel, eller hur fel jag är. Blir arg på mig själv för att jag inte tycker att jag räcker till, eller inte presterat bra nog, tycker att jag ser ut som en prickig korv på grund utav min acne eller nyper tag i den lilla andel fett jag har på kroppen och hatar på att den finns. 
 
Det är tydligen fakta att folk som har bra självförtroende är de som riskerar att utveckla ätstörningar. Just för att vi vet att vi har förmågan att klara att svälta oss själva, eller träna ohälsosamt mycket. För vi kan pusha oss själva.
 
Jag drömmer om att en dag även känna att jag verkligen har bra självkänsla. Jag vill känna att jag duger oavsett vilka val jag gör och hur jag ser ut. Men efter att ha varit "skadad" så många år, är det svårt att läka, och det tar tid.
 
Det finns så många människor där ute som har dålig självkänsla. Jag är absolut inte ensam. Vi behöver alla jobba mot att bli den bästa versionen av oss själva. Mycket mer kan vi ju inte bli.
extremt charmig bild på mig från gotland, tagen av hedda... tyckte att den bilden passade för att lighta upp det djupa ämnet lite hehe
 
Kramis på er<3

kontroll

Hej bästa ni, hoppas allt är bra med er!
 
Är helt ärligt fortfarande lite småtrött i benen efter i lördags, de känns som bly när jag bara springer till gymmet... märkligt, brukar aldrig vara så annars. Äh, en anledning att ta det ännu lugnare med löpningen kanske.
 
Men det var inte det jag skulle prata om idag, utan idag ska vi prata kontroll. Det som alla ätstörningar baseras på, en enorm kontroll eller i vissa fall förmågan att förlora kontrollen helt och hållet.
 
De självklara är ju kontroll över mat och träning. Det börjar bli bättre för mig på den fronten, jag gillar rutiner och att ha ett särskilt upplägg och veta vad jag ska äta, men jag har det inte i en lika tight grip som tidigare, vilket är skönt. Men självklart finns det fortfarande rum för ökad flexibilitet från min sida.
 
Om vi bortser från de självklara jag nyss nämnde, sätter sig kontrollen på andra sätt också. Som att jag vill plocka hemma, se till att det är rent, och aldrig sätter mig på baken förens allt som "behövs" göras är fullbordat. Samma sak med skolarbetet på ett sätt, då jag jobbar väldigt effektivt för att ha kontroll över att jag kommer bli klar i tid. Många gånger är jag klar snabbare än vad som behövs, och det är väl lite för att jag gillar att ha kontroll över situationen. Även i sociala sammanhang är det viktigt för mig att veta vad planerna är. Dessvärre är jag inte den spontana människan som ringer upp en kompis och frågar om man ska ta en fika där och då, utan vill veta exakt tid och plats helst några dagar före.
 
I det stora hela, är ju detta inte hållbart. Det inser jag ju själv. Därför är detta ett nytt arbetsområde för mig på vägen mot att bli frisk. Att släppa lite på kontrollen och alla mentala spärrar som säger "det går inte att göra på något annat sätt än så här". För det bidrar så mycket till sjukdomen i sig och triggar den, för kontroll är en trygghet. Men det är inte hälsosamt att alltid besitta all kontroll.
 
Målet nu är att sakta släppa på kontrollen inom ovan nämnda områden och låta det bli lite som det blir. Det återstår att se hur jag tar det, haha.
 
Ha det fint, kram
 


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.