När jag skadade foten för nästan 6 veckor sedan utlöste det något nytt inom mig. Allt jag hade hållt inom mig sedan jag kom hem från USA, all ångest jag hade hunnit bygga upp, bubblade ut och har inte riktigt lämnat mig sedan dess. Jag har i princip en större ångestattack i veckan, då tankarna helt tar över.

 

En kväll i Wien upplevde jag den största attack jag varit med om. Jag hyperventilerade och kunde inte ens prata, så ångestfylld var jag. Jag bara grät och grät och visste inte vad jag skulle ta vägen. Det fanns liksom ingen utväg i den stunden. Jag har aldrig varit med om värre.

 

Min terapeut säger att det kan bli värre när man har bestämt sig för att ändra sitt beteende. Att den ökade ångesten beror på att hjärnspökena gör uppror mot viljan till förändring. Jag vet inte.

 

Det är svårt att veta vad jag vill också. Ena dagen är jag verkligen trött på mitt kontrollbehov angående mat och träning och andra dagar tycker jag att jag mår strålande och att det inte alls känns som ett onormalt beteende. Det är verkligen två viljor. 

 

Jag har bestämt mig för att sluta jobba, vilket har varit något av ett stressmoment trots att det varit kul emellanåt, så efter jul säger jag upp mig. Mitt välmående måste hamna mer i fokus och då kan jag inte känna att jag måste jobba dagar när jag egentligen känner att allt känns katastrofalt. För i nuläget känner jag en skuld och ett ansvar och gör alltid mitt bästa på jobbet trots att jag kanske inte är på topp.

 

Jag tycker ändå att det är ett framsteg att jag anser mig behöva en förbättring, en förändring. Att jag vill ut från det här tänket. Att jag vill ha ett hälsosamt liv utan kontroll. Det gäller bara att ta sig dit.

 

Kram på er, ha en fin helg.