Jag trodde att jag aldrig skulle må så bra som jag gjorde i USA. Vara så lycklig som jag var där. Men mådde jag verkligen så bra egentligen, när jag för varenda månad som gick minskade på maten ytterligare och pressade kroppen till hårdare löppass och lät vågen smyga sig nedåt? Mår man bra då, egentligen?

 

Visst var jag lycklig i USA, det var jag. Men när jag tänker efter så var psyket uppenbarligen inte med fortfarande, utan något inom mig skrek ändå att jag var tvungen att bli smalare och smalare bara för att duga. 

 

Jag tror att jag har börjat inse allt sådant nu i takt med att jag mår så mycket bättre. Det är verkligen en markant skillnad och jag känner mig inte styrd av tvång längre. En del av min behandling innefattade meditation, och med hjälp av den har jag lärt mig att lyssna på min kropp bättre vilket gynnat min hälsa over all. Äta när jag är hungrig, sluta när jag är mätt, vila när jag är trött, och uppfatta dess signaler i allmänhet. Som ätstörd försvinner mycket av alla dessa känslor, speciellt hungern. Tidigare tillät jag mig bara att äta om jag visste att jag hade tränat vilket gjorde att jag sällan faktiskt kände efter om jag var hungrig eller inte eftersom allt gick på rutin. I USA stängde jag av hungern helt i perioder och kunde gå en hel dag utan att känna mig hungrig och utan att äta. Nu känner jag verkligen efter och märker markant skillnad på mina energinivåer, men även på mina prestationer. Träningen är lättare, kroppen är gladare och det märks. Och vilandet har nog varit den viktigaste uppvakningen. Tidigare var jag på språng hela tiden, kunde aldrig tillåta mig att sitta still. Idag har jag tränat och handlat mat, men det är ungefär så mycket jag aktivt rört på mig och har istället ägnat eftermiddagen åt att läsa. Jag har alltid tyckt om att göra det men det blev bristande i och med sjukdomen som gjorde det omöjligt för mig att sitta stilla och läsa när jag tyckte att jag kunde varit uppe och gjort något aktivt.

 

För varenda dag som går tar jag mer friska beslut och jag är verkligen tacksam för varenda liten grej. Bara det här att jag kunde sitta och läsa i eftermiddag, eller något så litet som att jag faktiskt klarar av att gå på toa på samma våning som lektionen hålls i skolan istället för att springa upp för alla trappor eller tvärtom. Det är en befrielse!

 

För att sammanfatta detta inlägg har jag nog insett att det är så här man mår när man mår bra i psyket. Jag är antagligen mer hälsosam än på länge, jag har fina vänner runtom mig och en underbar familj. Jag har fortfarande en lång väg att gå, och kommer nog alltid behöva jobba aktivt för att hålla hjärnspökena borta. Men just nu känner jag att jag duger som jag är, oavsett om jag är aktiv eller inte. Rörelse är och ska vara glädjefyllt, inte tvångsfyllt. Och långsamt börjar jag förstå det. 

 

Kram, ha en fin vecka!