Hur förbannat tråkigt det än är att fortfarande inte kunna springa, har det ändå varit bra för min ätstörningsprocess.

Jag har nu inte kunnat springa på tre veckor på grund utav min hälsena som fortfarande smärtar. Vi har nyligen kommit på att det antagligen har utlösts från mina vader, som konstant har spänt sig under all löpning jag sysslat med kombinerat med styrketräningen och inte blivit stretchade ordentligt. Nu både stretchar och masserar jag varenda dag och det börjar i alla fall bli bättre, så jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer vara helt återställd och i form i Maj när jag ska springa Kungsholmen Runt.

 

Men trots att det blev mer långdraget än vad jag förväntade mig, så är jag ändå väldigt okej med det hela. Jag fick lite panik i tisdags när jag läste att det kunde smärta i över ett halvår (!) men så illa får vi inte tro att det är. Vad jag i alla fall vill komma fram till är att i det stora hela har livet flytit på som vanligt till skillnad från tidigare skador. Jag har fokuserat på styrketräning och kört max en timmes konditionsträning totalt under veckan, vilket är hur märkligt som helst med tanke på att jag i grund och botten är en konditionsidrottare. Men jag har insett att crosstrainern är alldeles för tråkig för att stå och trampa på i en halvtimme bara i syftet att bränna kalorier (vilket var hur jag tänkte i höstas), så istället har jag nöjt mig med en högintensiv uppvärmining på 10 minuter där jag får svettas lite och få upp pulsen. Det är det enda. Igår var första dagen som jag försökte mig på någon form av konditionsidrott då jag drog ut på ett cykelpass, men helt ärligt var det endast för att jag saknade att vara ute i friska luften och svettas. Inte för att jag kände mig tvungen.

 

Jag har heller inte gått en massa extra steg eller tappat aptiten. Tvärtom faktiskt - jag har för första gången kunnat ha vilodagar utan planerade promenader och har ätit exakt som vanligt. Har jag blivit tjock av det? Nej. En välbehövlig ögonöppnare. För inte heller känner jag mig lika slutkörd om kvällarna som innan, lika dränerad på energi. Jag kunde liksom komma upp i 25000-30000 steg per dag innan och åt definitivt inte vad jag gjorde av med. Men det märktes ju inte heller, för jag åt ganska mycket mat men ändå var det inte tillräckligt. Nu är mina energinivåer mer stabila och jag har mer ork i allmänhet, och har satt flera nya personliga rekord på gymmet de senaste veckorna. 

 

Självklart ser jag fram emot att komma tillbaka till min löpning, men jag tror ändå att detta behövdes. Ett uppvaknande för mig att man kan äta ganska mycket utan att rusa upp i vikt trots att man inte är i rörelse varenda minut av dagen. Jag börjar se ljuset nu - så jag tror att ett friskt liv inte ligger allt för långt borta.