Hej där! :)

 

Idag ska jag prata om ett ämne som varit en stor del av mitt liv i många år. Att vilja vara bäst.

 

Jag har försökt bli bäst på många saker. Bäst på att rida, bäst på att sjunga, bäst kompis, bäst i skolan, bäst på att springa... och till slut, bäst på att vara smal.

 

Jag har skrivit om det förut, men 99% av alla som drabbas av en ätstörning lider av prestationsångest. Och detta går hand i hand med att vilja vara bäst. Få bekräftelsen att det man gör är bra. Att man duger.

 

Prestationsångesten kom till mig redan när jag var 9 år. Mina klasskompisar var inte jättesnälla med mig och sa massor av anledningar och orsaker till varför jag inte dög, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Från detta föddes prestationsångesten, för jag ville bevisa för dem att jag visst var bra på saker och att jag dög. Jag hade dåligt självförtroende i många år efter detta, ända tills jag åkte till USA faktiskt, och levde alltid med dessa ord i bakhuvudet. Ord från nioåringars munnar som de säkert inte ens minns idag, men som har hängt fast, och som blev roten i mycket av min problematik. Jag skuldbelägger inte dem helt och hållet, inte alls, för jag hade inte behövt ta in alla ord som de säkert egentligen inte ens menade på allvar. Men jag gjorde det, och jag kunde inte komma över dem.

 

Jag lyckades aldrig bli bäst på något av de sakerna jag försökte med. Det fanns alltid någon som var bättre än mig, på alla av sakerna. Men smal, det kunde jag bli bäst på. För plötsligt var jag den smalaste i min årskurs. Jag fick jämt höra hur "tiny" and "skinny" jag var i USA, och jag levde på det. Det gödde mitt självförtroende, även fast det ofta var uttryckt mer i oro än beröm. Men jag hörde det bara som uppmuntran. Därför kunde jag pressa mig mer. Bli ännu smalare. För bäst ville jag bli.

 

Men precis som allting annat, kunde jag inte heller vara bäst på att vara smal. Sociala medier visade bilder av smalare, vackrare, tjejer än jag, och hur smal jag än blev, var jag aldrig nöjd. 

 

Jag kommer aldrig bli bäst på något. Det kommer alltid finnas folk som är bättre. Och jag tror att det bara var några månader sedan som jag faktiskt insåg det. Jag jobbar dagligen på att istället vara den bästa versionen av mig själv. Och det räcker långt, för perfekt blir jag aldrig. Det blir ingen.

 

Hoppas ni har en fortsatt trevlig måndag, kram