aldrig bli som förr

Jag har tänkt på en grej ett tag. Det är något naturligt som händer alla och inte bara mig, men för mig kanske det är en särskild stor kontrast, det här med att man förändras?
 
Alla som har känt mig under en längre tid eller kanske kände mig i det förflutna vet hur dan jag var då. Om jag skulle beskriva Julia 13 år skulle det vara blyg fast med en vilja att sticka ut, levde för musiken då jag både sjöng och spelade gitarr, älskade att kolla på serier och spela sims, och dessutom var jag ganska så lat. Rörde verkligen inte på mig mer än vad som behövdes och älskade sötsaker över allt annat.
 
Idag, 5 år senare, skulle jag beskriva Julia 18 år som en utåtriktad tjej som oftast säger precis så som jag tycker (på gott och ont, haha), som aldrig sitter still, och älskar allt som har med mat och träning att göra. 
 
Jag säger inte att någon av versionerna är bättre. De båda har sina för- och nackdelar. Ibland kan jag verkligen sakna den jag var då, men jag kommer aldrig bli den Julia igen. Samtidigt är jag stolt över den person jag har blivit, trots att vägen dit har varit brokig. 
 
Mest av allt saknar jag nog musiken. Jag älskar fortfarande att sjunga och skriva låtar men det har blivit så otroligt bortprioriterat... och jag önskar att jag hade kraften att ta upp övandet igen, men samtidigt som viljan finns saknas den verkliga motivationen.
 
Jag är nästan en motsats av mitt gamla jag, men det är okej. Vi alla förändras, växer upp, och växer som individer. Blir starkare och förstår vad vi vill få ut av livet.
 
Och vem vet? Ytterligare 5 år fram i tiden kanske jag är förändrad, igen. 
 
Lite torsdagsreflektioner, ha det bäst, kram
 

glädje och energi

Hej på er!
 
Varenda gång jag hamnar i en sån där "Nu ska jag se till att äta och bli frisk och stark och glad" så inser jag hur annorlunda livet hade varit om jag ständigt hade ätit på det sättet. Dessvärre får jag ofta återfall, eller snarare, har jag hittills alltid fått återfall. Hur många gånger förra hösten planerade jag inte att jag skulle "bulka upp" för att få mer muskelmassa (och därmed kanske offra lite extra fettprocent)? Massor. Jag intalade mig att jag skulle göra det, men jag var för sjuk fortfarande då och vägrade släppa kontrollen om mina matvanor och träningen. Och tja, resultaten blev därefter. Visst la jag på mig lite då jag tidigare mest varit muskellös eftersom man förlorar i princip ALLT när man svälter sig, men jag fick absolut inte de resultat jag borde fått om jag hade ätit ordentligt. Så jävla korkat att jag blir lite smått arg så här i efterhand. All den tid man lägger på träning - förgäves?
 
Jo, så är det faktiskt, har jag lärt mig den hårda vägen. Övertränande och för lite mat ger inga resultat, snarare minskar det framstegen. Majoriten av de muskler jag har lagt på mig var efter jag tog av mig stegräknaren liksom, och även efter det har energinnivån inte varit optimal.
 
Vad jag ville komma till med detta inlägg var att jag tror att jag är redo nu. Redo att bara käka, röra på mig lite mindre... det har redan börjat ganska bra. Jag käkar ordentligt just nu, stora frukostar, en bra portion skollunch (i den mån det går, när det smakar som det gör... haha), ALLTID mellanmål, ordentlig middag, och kvällsmål. Energiskillnaden är enorm. Jag orkar prestera bättre, skolan går som en dans och jag har fullt fokus, och jag orkar träna hårdare och bättre när jag väl tränar. Och framför allt är jag gladare. 
 
Det måste hänga ihop det där med glädje och energi. Och vet ni vad, konstigt nog börjar min kropp fungera mer normalt dessutom. Inga magproblem till exempel. Allt blir så mycket bättre med bra mat.
 
Jag avhåller mig från löpningen som sagt förutom transportsträckan till gymmet, men även det har jag minskat på. Efter benpass går jag t ex alltid hem istället för att springa (för jag springer en längre sträcka än vad jag går). Mitt nya tankesätt är att eftersom jag redan plågat benen i en timme med styrketräningen känns det helt hål i huvudet att pusha de att springa några kilometer till bara för att bränna några extra kalorier. Enda anledningen egentligen till att jag fortsätter löpa, om än korta sträckor, är för att inte förlora konditionen. För oavsett vad är det ju faktiskt bra för hälsan att hålla den uppe.
 
Nu blev det ett långt rabbel men ta det som en sign att jag mår rätt så bra ;) Hoppas denna motivation håller i sig.
 
FOOD IS KEY TO PERFORMANCE.
- något som tagit mig allt för lång tid att lära mig, och som fortfarande inte riktigt har fastnat till hundra procent...
 energi, inte något som skulle göra dig tjock

självförtroende och självkänsla

Hej finaste ni!
 
Hoppas er vecka har varit bra? Det har min varit! Jag mår bättre denna vecka och har haft det ganska lugnt ändå.
 
Något jag har börjat göra den senaste tiden är att lyssna på poddar när jag åker till och från skolan. Min favorit är Tyngre Träningssnack, och den är extremt lärorik (och supernördig, passar folk som jag som älskar träning, kost och hälsa), men jag har även lyssnat på en del andra. Bland annat podden Omänskligt, och härom veckan var det ett avsnitt som träffade mig rätt rejält. De pratade nämligen om självförtroende vs självkänsla. Många vet inte att det finns en skillnad mellan dessa två, men den finns, och den är förhållandevis stor. Självkänsla är det man känner om sig själv, medan självförtroende är sin egna tro på ens förmågor.
 
Hade ni frågat mig innan jag åkte till USA hade jag sagt att jag inte hade särskilt gott om något av dem, och sen visste jag väl kanske inte heller skillnaden mellan dem heller. Hade ni frågat mig efter hade jag sagt att jag hade mycket av båda. Jag blev uppmuntrad och omtyckt där borta i en större utsträckning än vad jag var van vid, och antog då att likväl min självkänsla som självförtroende var stärkta.
 
Men hur har man en bra självkänsla om man låter sin kropp svälta som jag gjort? När man plågar den till oändligt många timmar fysisk aktivitet som kroppen inte får tillbaka energi på? Det enkla svaret är att det har man inte. Inte alls.
 
Idag skulle jag säga att jag har gott självförtroende, absolut. Jag vet att jag är diciplinerad och driven och klarar det mesta jag väljer att ta mig an. Men jag har fortfarande ingen bra självkänsla. När jag tänkte efter medans jag lyssnade på podden, insåg jag hur mycket förakt jag ger mig själv, varje dag. Varje dag pekar jag ut något jag gör fel, eller hur fel jag är. Blir arg på mig själv för att jag inte tycker att jag räcker till, eller inte presterat bra nog, tycker att jag ser ut som en prickig korv på grund utav min acne eller nyper tag i den lilla andel fett jag har på kroppen och hatar på att den finns. 
 
Det är tydligen fakta att folk som har bra självförtroende är de som riskerar att utveckla ätstörningar. Just för att vi vet att vi har förmågan att klara att svälta oss själva, eller träna ohälsosamt mycket. För vi kan pusha oss själva.
 
Jag drömmer om att en dag även känna att jag verkligen har bra självkänsla. Jag vill känna att jag duger oavsett vilka val jag gör och hur jag ser ut. Men efter att ha varit "skadad" så många år, är det svårt att läka, och det tar tid.
 
Det finns så många människor där ute som har dålig självkänsla. Jag är absolut inte ensam. Vi behöver alla jobba mot att bli den bästa versionen av oss själva. Mycket mer kan vi ju inte bli.
extremt charmig bild på mig från gotland, tagen av hedda... tyckte att den bilden passade för att lighta upp det djupa ämnet lite hehe
 
Kramis på er<3


Jag heter Julia och är en 18 årig tjej från Stockholm som går humanistiska linjen på Kungsholmens Gymnasium. Jag har under det senaste året kämpat för att bli frisk från min ortorexi och här i bloggen får du läsa om bland annat det, men även hälsa, träning, fotografi och mat.